Bestraffas fungerande arbetslag just eftersom de fungerar?

Jag är ibland ute och föreläser och jag läser inlägg i diverse grupper på sociala medier och både på nätet och vid föreläsningar får jag ibland höra och läsa om hur fungerande arbetslag med god struktur upplever att de ”bestraffas” genom ökad arbetsbelastning just för att de är fungerande. Så knäppt!

Kan det verkligen stämma?

Hur är det möjligt att arbeta för god kvalité och samtidigt öka belastniningen för de som just bidrar till god kvalité?

Saker jag har hört att folk upplevt:

• Att man gör ett skitbra jobb och därför kommer man dela på det arbetslaget (”sprida kompetensen”) och flytta runt de personer som tillsammans kunde skapa god verksamhet och kvalité.
• Att man har så god struktur på sin avdelning att man inte behöver en vikarie när någon är sjuk. Det finns en förväntning på att man klarar sig ändå!
• Att man förväntas täcka upp på andra avdelningar men ändå fortsätta bibehålla samma höga kvalité på undervisningen på sin egna avdelning.
• Att man kan, men också förväntas, dra det tyngre lasset på förskolan. Det vill säga att de arbetslaget med god struktur, god planering och god stämning belastas hårdare än andra arbetslag just på grund av att de fungerar.
• Att fungerande arbetssätt begränsas för att kompensera organisatoriska brister på andra ställen.
• Att man är ”så bra på de där barnen” och därför förväntas ta emot fler barn med ”extra” behov utan att få extra resurser.

Hur påverkas motivationen till att anstränga sig och skapa en god verksamhet, god kvalité och god struktur om gott arbete innebär att belastningen kommer öka?

Hur kan vi istället värna de arbetslag som är välfungerande? Hur kan vi lära oss av hur de arbetslagen gör för att bli välfungerande och sedan låta dem få vara bra, få fortsätta ha det bra och fortsätta göra sitt goda arbete utan att öka deras arbetsbelastning?