Omsorg på vetenskaplig grund – del 2

I mitt förra inlägg lyfte jag begreppet omsorg utifrån mitt eget perspektiv och hur jag ser på begreppet. Jag lyfte även vad läroplanen tar upp om omsorg. I detta inlägg tänker jag fokusera på omsorg kopplat till anknytning i förskolan. Anknytning är en viktig aspekt av god omsorg där barnen ska känna sig trygga, kunna få tröst och hjälp att återfå jämvikt efter motgångar. 

Vad är då anknytning?

När anknytningssystemet är aktiverat ska barnet känna att denne kan få tröst och skydd när en fara hotar av en anknytningsperson. Likaväl som att när anknytningssystemet är i viloläge ska barnet vara tillräckligt trygg för att kunna leka och nyfiket upptäcka sin omvärld. Själva anknytningssystemet är inget som barnet kan välja bort utan barnet skapar även anknytning vid kärlekslös behandling. 

Äldre och yngre barn

För att barnen ska kunna gå vidare i sin utveckling behöver de klara av olika utvecklingsuppgifter. En av de viktigaste utvecklingsuppgifterna under barnets första år är att etablera anknytning till en vårdnadshavare eller en annan viktig omsorgsperson för barnet. Vi som arbetar i förskolan är ur ett anknytningsperspektiv en ersättare för vårdnadshavare när barnet är i förskolan. Det är vår uppgift att erbjuda barnen en lärmiljö som är tillräckligt trygg för att barnet ska kunna utforska och leka. 

För de yngre barnen (toddlare) är det viktigast att barnen får möjlighet att skapa en trygg anknytning till främst en vuxen i förskolan. Detta då det är en sårbar period för utveckling av anknytning, barnets första år i livet. När barnet har utvecklat en trygg anknytning med denne vuxna kan barnet börja skapa anknytning till de andra vuxna i förskolan. Något som kan uppfattas som fara för en toddlare, som gör att anknytningssystemet aktiveras, är vid lämning på förskolan eller en vikarie på avdelningen. 

Självklart har de äldre barnen också behov av trygghet och anknytningspersoner. Men då dessa barn oftast har ett mer utvecklat språk och en annan förståelse för sin omvärld kan de sätta ord på sina känslor och vad de vill. Även deras anknytningssystem aktiveras inte lika ofta och det underlättar för deras utforskande och lekande. Inom förskolan möter vi vuxna även äldre barn som behöver en anknytningsperson då de saknar erfarenheter av en omsorgsfull anknytningsperson. Då är det viktigt att vi i förskolan är medvetna om hur anknytning och omsorg hänger ihop. 

Viktiga begrepp

Anknytning handlar alltså om de starka känslomässiga band som uppstår mellan barnet och vårdnadshavare eller andra omsorgspersoner. En toddlare knyter lättast an till mellan tre och fem personer i sin närhet. För att anknytningen mellan barnet och omsorgspersonen ska kunna utvecklas krävs det regelbundenhet. 

Barnens anknytning är relationsspecifik. Det innebär att barnen skapar olika anknytning till olika personer. För barnen är relationerna inte likvärdiga utan de är hierarkiska och det gäller både hemma och på förskolan. Vi vuxna har en viktigt roll att vara barnens trygga bas eller säkra hamn. Någon som de kan komma till för tröst eller bara för känslomässig påfyllning. 

Anknytning i förskolan

Då barnen har glädje av olika relationer är det viktigt att vi vuxna är medvetna om barnens anknytningshierarkier. Ett arbetslag som är medvetna om det är ett arbetslag som kan stötta alla barn i gruppen på bästa sätt. 

Det kan handla om att ett barn väljer en vuxen för lek och skapande medan en annan vuxen är den som barnet kommer till för att få tröst. En medvetenhet om detta skapar mer trygghet i gruppen. Om denna kunskap om anknytningshierarki saknas i arbetslaget kan det lätt skapas en förväntning på barnet som blir orimligt. För det är inte rimligt att alla vuxna i arbetslaget ska vara lika viktiga för barnet. Barnet kommer då inte få den hjälp denne behöver i anknytningssituationer. 

Tankar att ta med sig

Hur ser det ut i mitt arbetslag?

Har vi tillräcklig kunskap om anknytning för att stötta barnen i barngruppen?