fbpx

Bemötande som relationsskapande faktor

”Hej! vad fint att se dig idag!” säger jag sittandes på huk till en av ungarna som nyss blivit avlämnad på förskolan. Ungen tittar på mig, ler och ropar HEJ och springer sen till sandlådan och leker. Efter en stund kommer barnet fram och bjuder mig på sandkaka. Jag smakar den. ”Är den glutenfri?” frågar jag då jag har celiaki och inte tål gluten. ”JAAAAADÅ!!” säger barnet lyriskt och serverar mig den ena glutenfria sand-delikatessen efter den andra. Vi delar en fin stund tillsammans. Vi ler, skrattar, delar varma blickar. Jag kan riktigt känna hur vi trivs i varandras sällskap. Hur vi möts – på riktigt!

Jag funderar ofta på detta med bemötande.

Jag funderar på hur vi faktiskt bemöter barnen och hur detta kan spegla våra relationer med dem. Och jag försöker vara uppmärksam på vad mitt kroppsspråk säger, vad min mimik och blick bjuder in till, vad mina ord och min ton förmedlar.

Bemötande som relationsskapande faktor - Lina Karlström

För flera år sedan arbetade vi på min förskola med något som kallas ögonblicksforskning. Kort sagt handlar det om att titta på ett litet ögonblick i verksamheten, se vad som händer där och sen titta på hur detta lilla ögonblick och det egna handlandet i ögonblicket kan spegla verksamheten i det stora. Sven Persson, professor i pedagogik, kopplades på ögonblicksforskningen och bidrog med mycket, bland annat den relationella pedagogiken, med fokus på de pedagogiska relationerna.

Min ögonblicksforskningsfråga var:
”Hur bemöter jag barnen på morgonen från det att jag kliver in på gården tills att jag når ingången till vårt vindskydd?”

Denna promenad, från gårdsgräns till vindskyddsingång, tar ca 10 sekunder att gå och det var denna stund jag skulle observera och analysera. Jag hade en bild av att jag var rätt bra på detta med bemötande, för det är man väl när man jobbar i förskola? Vi bemöter ju barn hela tiden! Jag tyckte att jag minsann var närvarande och jag var absolut en pedagog som alltid stannade upp och pratade med barnen. Trodde jag ja.

När jag väl tittade på vad jag faktiskt gjorde så insåg jag att jo, visst stannar jag ibland upp och samtalar men det sker i mycket mindre utsträckning än jag trodde. Shit. Men…. men….

Där stod jag och fick syn på mig själv.

På riktigt. Och trivdes inte helt med vad jag såg. Att jag traskade förbi flera barn som tydligt sökte kontakt skavde i mig. Jag trodde ju inte att det var så jag gjorde men mina observationer visade att så var fallet.

Men! Det man vet något om kan man börja förändra!

Med stöd av Sven Perssons tankar om de pedagogiska relationerna började jag försöka ändra mitt beteende. Jag såg till att jag stannade upp mer. Jag satte mig på huk i större utsträckning istället för att traska förbi barnen. För vet ni, ben som bara snabbt går förbi någon är generellt rätt kassa på att föra relationsstärkande samtal.

Jag la tid på att prata med barnen när jag satt där på huk. Jag återkopplade till saker jag visste om dem. ”Hur var simskolan igår? För visst var det på tisdagar?”. Och efter att jag gjort detta ett tag såg jag att de relationer jag skapade och fördjupade med barnen där på morgonen fortsatte som goda relationer även under resten av dagen.

Men det jag också såg var att jag hade sämre relation med de barn som inte självmant sökte upp mig. Min bristande relation med ”långt-borta-barnen” visade sig främst på två sätt. Dels att de inte spontant kom och berättade saker för mig men också att det var svårare att ge dessa barn rätt sorts stöd eftersom de inte kände mig – och jag inte kände dem. Jag visste väldigt lite om dem till skillnad från de barn jag mötte upp på morgonen.

Våra relationer kommer med olika sorts mandat beroende på hur relationen ser ut. Jag har svårare att förstå och möta barns behov om jag inte ger mig tid att lära känna barnen.

Vi säger det igen.
Jag har svårare att förstå och möta barns behov om jag inte ger mig tid att lära känna barnen.

Vilken ögonöppnare!

Och samtidigt helt självklart.

Och sen dess försöker jag vara medveten om hur jag möter och bemöter barnen i alla våra möten, stora som små, planerade som spontana. Jag försöker vara en vuxen som ser på barnen med en glad och nyfiken blick. En vuxen som tar sig tid att lyssna och prata, diskutera, skratta och leka. En vuxen som sätter sig på huk när vi samtalar för att vi ska vara i ögonhöjd med varandra. Samt en vuxen som försöker skapa relationella band byggda på trygghet, glädje, uppmuntran och omtanke för barnet och dess behov.

Vilken sorts vuxen är du för barnen?
Vilken sorts vuxen vill du vara för barnen?

Författare

#Behov, #Bemötande, #Ögonblicksforskning, #Relationer, #Sven Persson
Ett svar på ”Bemötande som relationsskapande faktor”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *