Fyra år är inte en strategi för förskolan

2026 är valår men förskolan lever inte i cykler om fyra år. Själva valet ser ut att bli spännande och så även resten av året! Bo Janssons utredning går upp till omröstning till riksdagen nu i mars. Förskoleutredningen presenteras i början av sommaren.

Men.

En paradox

Den politiska diskussionen om förskolan präglas ofta av en paradox. Alla är överens om att förskolan är avgörande – för barns utveckling, för jämlikhet, för integration och för framtidens samhälle. Samtidigt behandlas förskolan politiskt som ett område där kortsiktiga lösningar anses tillräckliga. Åtgärderna anpassas efter mandatperioder snarare än efter barns och verksamhetens faktiska tidslogik.

Fyra år. Det är ofta så långt de politiska ambitionerna sträcker sig.

Det märks i reformtempot, i finansieringsmodellerna och i sättet problem formuleras. När förskolan beskrivs som ”i kris” följs det nästan alltid av snabba svar: tillfälliga statsbidrag, riktade satsningar, projekt som löper över ett eller två år. Det politiska handlingsutrymmet begränsas av nästa val, nästa budgetförhandling, nästa opinionsmätning.

Men förskolan är inte ett system som låter sig styras på det sättet

Förskolans kvalitet byggs över tid. Den formas av stabil personal, kontinuitet i barngrupper, långsiktigt ledarskap och gemensam professionsutveckling. Det är faktorer som inte ger snabba resultat, men som är avgörande på sikt. När politiken i stället premierar det som snabbt kan presenteras som ”åtgärd” riskerar de långsamma, men nödvändiga, processerna att trängas undan.

Ett tydligt exempel är personalförsörjningen. Bristen på utbildade förskollärare är välkänd och har varit det i decennier. Ändå återkommer samma typ av lösningar: snabbspår, tillfälliga utbildningsinsatser och sänkta krav. Fokus hamnar på att fylla luckor här och nu, snarare än på att långsiktigt göra yrket attraktivt genom rimliga arbetsvillkor, tydliga karriärvägar och hållbar arbetsbelastning.

När förslaget för den nya lärarutbildningen presenterades så hade politikerna lägre betygskrav för intag på lärarutbildningen mot förskolan än övriga skolformer. Det signalerar att de helt enkelt var rädda för att söktalen skulle fortsätta sjunka om betygskraven gick upp…

Samma kortsiktighet

Samma kortsiktighet syns i styrningen av verksamheten. Förskolan omfattas av ett omfattande uppdrag där omsorg, undervisning, dokumentation, likvärdighet och systematiskt kvalitetsarbete ska rymmas inom en redan pressad vardag. Varje ny reform läggs ovanpå de tidigare, ofta utan att resurser tillförs i motsvarande grad. Resultatet blir en verksamhet som ständigt förväntas göra mer, men sällan ges bättre förutsättningar.

När konsekvenserna blir synliga – ökad sjukfrånvaro, hög personalomsättning, svårigheter att rekrytera – beskrivs det ofta som organisatoriska problem eller ledarskapsutmaningar. Mer sällan som ett resultat av politiska prioriteringar över tid.

Förskolan är också ett tydligt exempel på hur decentralisering och kortsiktiga statsbidrag samverkar på ett problematiskt sätt. Kommuner förväntas ta ett stort ansvar, men finansieringen blir alltmer fragmenterad. Riktade bidrag som ska sökas, redovisas och följas upp tar tid och skapar osäkerhet. När bidragen upphör står verksamheten ofta kvar med uppdraget, men utan medlen.

Det gör långsiktig planering svår – ibland omöjlig

Barnens perspektiv hamnar lätt i skymundan i detta system. Ett barn som börjar i förskolan idag kommer att tillbringa flera år där, i en miljö som ska vara trygg, stimulerande och förutsägbar. För barnet är stabilitet inte ett politiskt begrepp, utan en grundläggande förutsättning för utveckling. Ändå är det just stabiliteten som undermineras när politiken präglas av korta tidshorisonter.

Om förskolan verkligen ses som en investering i framtiden borde det avspeglas i besluten. Investeringar kräver tid. De kräver tålamod, uppföljning och en beredskap att stå fast även när resultaten inte är omedelbara. De kräver också en tillit till professionen och en förståelse för verksamhetens komplexitet.

Att tänka längre än fyra år betyder inte att frysa utvecklingen. Det betyder att våga formulera mål som sträcker sig över flera mandatperioder. Att skapa politisk samsyn kring grundläggande förutsättningar: barngruppers storlek, personaltäthet, utbildningsnivåer och arbetsmiljö. Frågor som inte borde vara förhandlingsbara från val till val.

Det kräver mod. För långsiktiga beslut ger sällan snabba politiska poäng. Men de ger stabila verksamheter.

Förskolan förtjänar mer än tillfälliga lösningar på strukturella problem. Den förtjänar en politik som erkänner att barns tid inte följer mandatperioder – och att samhällsbygge inte kan bedrivas som ett fyraårigt projekt.

Frågan är inte om vi vet vad som behövs.

Frågan är om politiken är beredda att tänka längre än fyra år.