fbpx

I ett jobb med barn i åldern 1-6 år känns det självklart för mig att man ska hinna med. Vi pratar ju trots allt om de där individerna som, efter en ynka timme inomhus, är redo att explodera och skulle studsa på väggarna om det nu var fysiskt möjligt för dem.

Men gör vi verkligen detta, och hur påverkar en ’stillasittande’ arbetsmiljö de framtida förskollärarnas syn på sitt jobb?

Vad klarar jag av?

Rör vi oss med barnen? - Agnes Knutsson

Det känns viktigt i ett sådant här ämne, där min unga ålder absolut spelar roll i min förmåga att orka fysiskt hänga med barnen. Jag orkar springa runt gården, älskar att leka tagen och har inget emot att spendera mer tid ståendes än sittandes.

Självklart är detta inte möjligt för alla. Ens personliga kroppsliga förutsättningar är viktiga att belysa och ta hänsyn till, arbete in förskolan bör inte påverka en negativt. Plus, att belysa olika människors funktions-variationer och att visa upp de flera olika sätt röra sig på är superbra. Kanske vi då till och med kan få med oss de där barnen som inte alls vill stå upp, om vi visar att man faktiskt kan vara med även om man behöver sitta idag! Och helt plötsligt så har vi tagit ett steg mot att motverka stillasittande. Samt visat att rörelse kan vara så mycket mer än ordentligt fyspass!

Vad säger vårt kroppsspråk till människorna runt omkring oss?

Det som oroar mig är när vi skapar inställningen ’allt eller inget’ till att delta i barnens lekar och rörelsebehov. Jag ser allt för ofta en miljö där det finns en pedagog som tar allt ansvar för planering och utförande av rörelsepass med barnen, medan resten sitter bredvid och tittar på. Och jag har allt för ofta blivit en av dem!

Och det är väl inte så konstigt? Om alla andra kollegor runt omkring mig, förutom den där ynka stackaren som håller flaggan i topp, sitter ner och låter bli att delta känns det självklart att jag inte heller kommer delta. Det krävs otroligt mycket från en ny person, både inom förskolan och/eller inom personalstyrkan, att våga gå emot strömmen och faktiskt vara med. Man vill ju inte ses som löjlig, eller hur? Men vad händer då med alla dessa ny-exade förskollärare som under sin VFU fått ta del av en stillasittande miljö? Har alla mod att gå att göra sin egna grej, eller faller men omedvetet in i status quo och låter cykeln fortsätta?

Vad tror du, hur ska vi röra oss med barnen?

Författare

#Rörelse, #Rörelselek, #VFU

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *