fbpx

Sent ska syndaren vakna…

21 september 2013 ca 21.30 svimmar jag i duschen hemma. Det här var kroppens reaktion på att förklara för min hjärna att jag inte mådde bra. Men det började inte så. Det började troligtvis långt tidigare.

Sent ska syndaren vakna... Maria Karlander

Det finns en tid före pandemin och en tid efter pandemin. Då detta utspelade sig före pandemin, var det således på den tiden man ansågs vara ”lat” om man inte bet ihop in i det sista och gick till arbetet trots värkande hals och rinnande näsa. Det var i princip endast magsjuka som indikerade klart och tydligt att det var legitimt att stanna hemma från jobbet. I alla fall om man arbetade på förskolan. Det gjorde jag…

Så när jag under lång period fick feber som kom och gick, halsont allt som oftast, ryggvärk, huvudvärk och allmän trötthetskänsla, var det inget jag hade tid, lust eller ork att bry mig om. Inte heller den hjärtklappning som kom och gick under tre månader innan min svimning i duschen. Jag åt värktabletter och gick till jobbet och hoppades kunna återhämta mig på helgerna och eventuellt efter mina tidiga arbetspass. Det gick väl sådär med återhämtningen, kan man milt uttrycka det.

En ja-sägare

Jag var på den tiden en ja-sägare av rang. Inte på det viset att jag var följsam eller så, utan mer att jag sa ”jag kan ta det”, när olika förfrågningar på nya uppdrag utöver grunduppdraget dök upp. Jag var HYFS-pilot (smittskydd i förskolan), Teampilot, den som skrev ihop vad vi gjort under veckan och den som hade de tuffaste samtalen med vårdnadshavare osv osv. Kruxet var att jag bara arbetade 40% på förskolan, men trodde jag kunde utföra samma uppdrag som när jag arbetade 100%. Det sket sig! Radikalt!

Så kom då den där kvällen i september när jag svimmade. Tyckte själv det var en illa vald dag att svimma på, då det var en lördag. Finns ju ingen möjlighet till vårdkontakt en lördagkväll och att åka in akut var inget jag hade lust med. Jag ringde dock dagen efter då jag även börjat se dubbelt. Blev tillsagd att åka in direkt till akuten och där och då blev jag inlagd.. på strokeavdelningen. (Väldigt tråkigt klientel och maten var sisådär, så inget ställe jag kan rekommendera).

Hur som, för att göra en lång historia kort, så efter många tester senare blev jag diagnostiserad med utmattningsdepression och tvingad till både sjukskrivning och träningsförbud. Ett år senare var jag tillbaks fullt ut och kan tacka den här skitperioden som det absolut bästa uppvaknandet jag någonsin fått. ( Blev ett återfall med ytterligare en veckas inläggning på sjukhus två veckor efter första inläggningen. Varför? Jag gick tillbaks i jobb då jag inte ”ansåg att jag hade tid att vara sjukskriven”)…

Sent ska syndaren vakna…

Efter tillfrisknandet, eller så långt frisk jag troligtvis kommer att bli jämfört med innan, har jag blivit bättre på att sätta gränser. Att jobba under arbetstid endast. Våga säga ifrån när arbetsbelastningen blir för hög, våga använda mig av det ”professionella nejet”. Inse att jag vare sig är oumbärlig eller livegen samt att jag inte ska arbeta mer än mina förutsättningar ger mig möjlighet till.

Kort sagt; jag har blivit klokare och mer snäll mot mig själv och min hälsa. Med det kom också en styrka som gör att jag har en genuin vilja och tro på att vi ska kunna förbättra arbetssituationen på förskolan om vi vågar stå upp för oss själva. Det är viktigt att vi får ett hållbart yrkesliv och att vi inser att förskolan inte bara är en verksamhet till för barnen. Det är också vår arbetsplats där vi ska befinna oss under många, många år. Därför behöver vi se till att få en arbetsplats där vi inte drivs in i ohälsa. Det är arbetsgivarens ansvar, men såklart även ditt och mitt. Var rädda om er och prioritera er hälsa framför alla ”måsten” på jobbet.

Lär dig prioritera!

Ni kan läsa mer om hur vi behöver ”Plocka russinen ur kakan” där Jan Kjellin har skrivit tänkvärt om detta. Samt i mitt tidigare inlägg ”Vad gör facket?” där ni får tips om hur vi tillsammans kan driva frågor om bättre förutsättningar.

Och du! Glöm inte be din chef prioritera dina arbetsuppgifter om det känns övermäktigt! Och tänk på att din hälsa är också din ekonomi. Det bästa för barnen du arbetar med, är att du håller och orkar göra ett jobb som är gott nog. Bra, är gott nog! Så från och med nu; strunta i att leverera mer än det du får förutsättningar för och tänk på balansen mellan krav och resurser (googla OSA så kan du läsa mer om det).

Att jobba dig sjuk är inte att ”tänka på barnen”. Att tänka på barnen, är att göra allt du kan för ett hållbart yrkesliv. Men det är först och främst dig själv du behöver tänka på, i förskolans värld precis som under flygningen, din syrgas först…

Det vet jag nu, även om det tog din tid att ”vakna”.

Författare

#arbetsbelastning, #Arbetsuppgifter, #Corona, #Fackförening, #OSA, #Pandemi, #Sjukdom, #Utbrändhet, #Utmattning
Ett svar på ”Sent ska syndaren vakna…”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *