fbpx

När samarbetet blir ett arbetsmiljöproblem

Ett inlägg om hur ett gott samarbete kan se ut på en förskola, skrev Maria om den 7/3-24. Ett samarbete som är eftersträvansvärt och som kan bidra till att verksamheten utvecklas, och så även personalen. Ett samarbete där också barnen kan få möjlighet att knyta kontakt med jämnåriga på andra avdelningar och där vi stöttar varandra när det krisar.

När samarbetet blir en stress

Men, det har kommit en trend på vissa enheter, i vissa kommuner runt om i landet, där man tvingas samarbeta på ett sätt som jag upplever bidrar till stress, höjda sjuktal och minskar möjligheten att arbeta utefter Läroplan och andra givna styrdokument. Ett samarbete som har kommit att ersätta vikarier. Ersätter dem på så sätt så att; istället för att klura på orsaken till vikariebristen (vem väljer i dagsläget att vikariera med låg lön och med dåliga arbetsförhållanden?) och även försöka lösa den, så ska vi personal täcka upp för varandra på ett sätt som bidrar till utmattningsrisk för oss.

När samarbetet blir ett arbetsmiljöproblem - Maria Karlander

Är fem barn sjuka/lediga? In med fem nya från en grannavdelning där man har ont om personal. Alternativt släpp en personal. Klämdag eller runt högtider där fler barn är lediga? Kör ihop några avdelningar (eller förskolor) så vi inte går med ”för många vuxna på för få barn”. Lösningar som utökas kreativt hela tiden. Denna form av samarbete måste göras innan man söker efter vikarier. Varje vecka, varje dag- vilket medför att vi maxar antal barn per medarbetare på daglig basis.

Det är effektivt, absolut.

Vi sparar pengar, absolut. Vi löser krisen och släcker branden, där och då, absolut . Och vi samarbetar och stöttar varandra. Men, ett samarbete som krystas fram trots att förutsättningar inte finns. Ett samarbete som utgår från antal barn i form av siffror och inte individer. Siffror som inte visar någonting på hur arbetsbelastningen påverkas bla utifrån vilka konstellationer dessa ”siffror”, dvs barnen vistas i. För vi som arbetar i förskolan vet ju, att femton barn är inte detsamma som femton andra barn. Femton barn kan vara detsamma som trettio andra barn. Barn är olika och barn kräver olika. Barn kan och bör därför inte beskrivas eller räknas som siffror.

I teorin fungerar därför samarbete över avdelningarna (och i vissa fall även över enheterna) oändligt mycket bättre än i praktiken, om man endast räknar utifrån antal barn per pedagog. Det vet vi. Det vet uppenbarligen inte den arbetsgivaren som väljer att på daglig basis ”lösa” organisationen just ”utifrån antal barn per pedagog”. För det sker och det sker ofta. Så ofta att förskolepersonalen som blir utsatta för den här sortens organisationslösningar börjar må riktigt dåligt. Dåligt pga stress men också för att det yrke man valt att studera till, inte innebär att ”släcka bränder för att lösa personalbristen” utan för att utöva pedagogik med barn i de yngre åldrarna. Det är pedagog man valt att bli. Inte organisatör!

Konsekvensen

Det som blir en tydlig konsekvens av den här ”nya formen av samarbete”, är att de dagar med färre barn pga sjukdom/ledighet eller annat, där både barn och vuxna tidigare fått en naturlig återhämtning, existerar den inte längre. Dessa ”gulddagar”, då vi har hämtat andan, passat på att ta ut förlorad planeringstid, fixat någon festligare aktivitet med barnen eller bara glatt oss åt att äntligen få läsa i lugn och ro för några få barn eller spela det där spelet de längtat så efter- dessa dagar är borta. Icke-existerande.

Det är tråkigt, för vi och barnen behövde dem. Vi behövde dem för att orka med de tuffa dagarna. De tuffa dagarna som var många innan men som är norm idag. Det är en effektivisering som inte kommer bidra till hållbart yrkesliv för oss som arbetar inom förskolan. Det innebär snarare en risk att vi sadlar om och letar upp något annat arbete, där det är balans mellan krav och resurser och där kvalitet fortfarande är prioritet. Där man slipper höra att good enough är gott nog. Det innebär också en risk för ökad ohälsa. Ansvaret för vår hälsa och risken för ohälsa ligger hos arbetsgivaren. Framför allt om vårt arbetsuppdrag riskerar att bidra till just ohälsa. Det är allvarligt och därför skall man vara mycket försiktig med den här typen av lösningar som på kort sikt tycks vara en god idé men som på lång sikt kan vara förödande.

Den här trenden av ”samarbete” bör utplånas.

Ju förr desto bättre. Återigen behöver man ta professionen på allvar. Gör något åt arbetsmiljön så kommer vikarierna tillbaka. Då kan vi börja samarbeta på ett positivt sätt igen, så som Maria beskrev det. Ni som ännu inte har ”halkat fel” i det ”effektivare samarbetsträsket”; don’t go there!

Fortsätt göra det på ett bra sätt. På ett sätt där vi bidrar till ökad kvalitét och gemenskap och som stärker oss, inte sänker oss.

Författare

#arbetsmiljö, #Arbetsmiljöproblem, #Avdelning, #Budget, #Samarbete, #Stress, #Vikarie

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *