fbpx

Januari börjar året – Vabruari kommer näst…

Alla ställer sig frågande till varför och hur det kommer sig att februari blivit den månad då flest är hemma för vård sjukt av barn, så kallat vab. Jag tänker mig att bakgrunden till det är ganska simpel. I varje fall om jag ska gå på min beprövade erfarenhet efter mer än trettio år i förskoleverksamheten.

Det handlar om, att man i motsats till under pandemin då alla var tvungna att hålla sig hemma vid symtom (barn som vuxen), infinner sig på förskolan även då man riskerar att smitta andra. Där skulle mitt inlägg kunna vara klart! Men jag ska ge lite exempel på hur det kan se ut i förskolan genom en lite mer målande beskrivning.

Som till exempel

Barnet kommer in i hallen. Klockan har nyss slagit åtta. Du ser det barn, som i vanliga fall brukar komma in på förskolan pigg och leksugen, nu är hängigt och snorigt. Då och då kommer det en skrällande hosta och barnet klänger på vårdnadshavaren som försiktigt försöker lösgöra sig från fasthållningen. Med ett lite ursäktande skratt förklarar man att barnet varit lite hängig i helgen men nu var helt feberfri och säkerligen bara lite trött. Redan en halvtimme efter vårdnadshavaren sagt hej då, får du ringa och förklara att hen nog inte var så pigg ändå. Feber eller ej. Det tar en bra stund innan vårdnadshavaren återkommer och under den stunden lär både du och övriga barn hunnits smittas.

Januari börjar året, Vabruari kommer näst… - Maria Karlander

Eller lille Petri som vid lunchen gladeligen berättar om lillasyster Klara som kräkts hela natten, men att pappa sagt att det var för hon ätit för mycket godis. Senare under mellanmålet blir Petri alldeles blek och som en filmisk chockeffekt kräks han plötsligt över hela bordet! Det stänker både på kompisarna och på den vuxne. Den sistnämnda får kvickt rädda det som räddas kan och sedan starta saneringsarbetet, trösta Petri och övriga barn samt ringa vårdnadshavarna till den som nyss kräkts och be en stilla bön att de inte ska ta kollektivtrafiken genom hela stan… Kollegan försöker förtvivlat få på övriga sexton barn kläderna så fort det går. Allt för att eliminera alla risker för start på en ny epidemi, genom att skyndsamt fly ut i den friska och kräkfria luften.

Eller, kanske det vanligaste scenariot i förskolans utsatta smitthärd. De barn som börjar hänga med hakan framåt lunch. Gråtandes förklarar de att mamma lovat att tabletten skulle göra hen frisk! Och dessutom hade mamma absolut ingen möjlighet att vara hemma från jobbet för det var ett superviktigt möte just idag. Och så vidare och så vidare…

Tillspetsat? Nä, inte alls faktiskt…

Men jag önskar att det vore så. Än värre blir det när smittorna nått oss vuxna och vi insjuknar en efter en. Vikarier är en bristvara nu för tiden. På daglig basis får vi lappa och laga de hål som uppkommer när personalbristen är ett faktum. Då kan det hända att en trött och stressad småbarnsförälder oroligt undrar var all ordinarie personal tagit vägen och när de kan tänkas vara tillbaks. Och där börjar loopen som aldrig tycks ta slut. Vabruari är igång och vi med den.

Har vi otur så tävlar epidemierna med varandra om den mest uthålliga och vi personal undrar om verkligen januari är årets fattigaste månad eller om vi ens kommer få en hel löneutbetalning innan juni. Vi tänker även en stund på den tid som var under pandemin och hur det kändes att få jobba med enbart friska människor. Barn som vuxna. Pandemin var skit generellt. Men det var en tid då man inte riskerade få en nysning på sig, när barnens hår inte stelnade av ingeggat snor och när vi för ett kort tag trodde att vinterkräksjukan hade utrotats. Det var under den tiden vabruari inte ens existerade. För det var då man höll sig hemma när man var sjuk. Sååå jäkla skönt!!?

Men detta borde väl gälla hela året och är väl knappast något som sker endast under en specifik månad, tänker du. Ja, det är ju sant. Jag är inte speciellt kunnig i medicinsk forskning, men det vi vet är ju att luften blir torrare under vintern och det innebär att vi lättare blir infekterade. Vintern kommer oftast inte igång förrän i slutet av året eller i början av nästa; och sedan sker det en liten uppåtgående trend på insjuknande som troligtvis når sin kulmen i just februari. Detta är såklart en sk ”killgissning” men borde kunna bekräftas av personer som innehar adekvat kunskap i ämnet. Vi kommer dessutom tillsammans en bit in i januari efter julledigheten och smittorna börjar ta fart. Lite inkubationstid på det och tadaaaa: Vabruari here we come!

Vad ska vi göra åt det då?

Vi har ju ett litet enkelt ord som skulle kunna bromsa hela den kollektivistiska sjukperioden. Det ordet är ”solidaritet”. Om alla vuxna, oavsett du har ett barn som går i förskola eller du arbetar i den, tänker på att du utsätter andra för smitta när du eller ditt barn är sjuk och helt enkelt är hemma/håller ditt barn hemma TILLS du/hen är frisk. Då kommer vabruari dö ut.

Skillnaden är att vab för en vårdnadshavare inte är lika kostsamt som en karens, och därefter sjukperiod för en anställd. Så det krävs att vårdnadshavare faktiskt håller barnen hemma från början. Det som sker när de inte gör så är att personalen till slut inte har råd att sjukskriva sig. Och då ökar smittorna genom att de tvingas arbeta samtidigt som de är sjuka och smittar andra.

Jag vet att det är ofta som små barn blir sjuka. Och jag vet att det är påfrestande och stressande när man som vårdnadshavare tvingas vara hemma från arbetet om och om igen. Men det ingår, tyvärr. Så ser livet ut! Små individer går igenom många sjukperioder för att på sikt stärka sitt immunförsvar och därmed slippa insjukna lika ofta framöver. Det ingår alltså i ett föräldraskap. Detta bör man vara medveten om den dag man bestämmer sig för att bli förälder. Lika väl som man vet att det ingår service och reparationer när man köper bil. Jobbigt, japp. Dyrt, jajjemän. Tråkigt, oh ja. Men återigen; det ingår…

Slutligen…

…vill jag påstå att det finns en liten skepsis ibland, då vi som arbetar med barn ringer hem dem på grund av att allmäntillståndet inte är vad det bör vara. En skepsis från det lilla barnets vårdnadshavare. Jag vill härmed vara tydlig:

  • Vi ringer inte hem barn som vi tror är friska.
  • Vi ringer hem barn som vi ser inte beter sig eller verka må som de brukar.
  • Vi tycker oss ha mandat att faktiskt kunna se det, med tanke på de antal timmar vi tillbringar tillsammans med dessa små individer.
  • Vi vill att de ska vara hos oss.

Det är liksom själva syftet med vårt arbete, att de är på plats. Men, vi vill att de ska må bra när de är hos oss och vi vill inte att de utsätter vare sig oss eller sina kamrater för smitta. Även om barnet i fråga orkar både det ena och det andra – hemma – så är inte det detsamma som att det orkar vara på förskolan. Så låt oss testa ”pandemitänket” och eliminera vabruari och låt oss plocka fram februari. Januari börjar året, februari mår vi som bäst…

Det vore något det.

Författare

#Karensavdrag, #Karensdag, #Pandemi, #Personaltäthet, #Smitta, #VAB, #Vårdnadshavare

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *