fbpx

Förskollärarnas förlorade stolthet

Jag tog min examen 1978 och arbetade 25 år i barngrupp på OB-daghem. Vi var stolta över att kunna erbjuda en god omsorg på kvällar och helger. Vi visste att sjukvården var beroende av denna service och vi hade tillräckliga resurser för att kunna ge en bra och trygg verksamhet.

Någon gång på 80-talet föreläste Iv Pierre i Malmö stad om förhållningssätt. Hon raljerade över pedagoger som jagade föräldrar och berättade skräckhistorier om hur de gömde matkassar i buskarna för att undvika trakasserier. Hon antydde att det kunde handla om en form av klasshat/avundsjuka och att vi borde fokusera på barnen. Vi skrattade och tänkte att detta hörde till en svunnen tid. Nu visste vi ju att förskolan var bra för barnen och att kontinuitet är en avgörande faktor för verksamhetens kvalitet. 

Idag lever jag i en skyddad tillvaro. Som pensionär slipper jag utsättas för den frustration som många pedagoger ger uttryck för när det blir alltför stort glapp mellan de vackra visionerna och de usla resurserna. Frågan är om det går att hitta någon form av kollektiv stolthet i att vara “good enough” och inte släppa kompassen när det gäller vad som är viktigt?

För 11 år sedan bjöd Fredric Gieth in mig som admin till Facebookgruppen Förskolan.se. Idag är vi nästan 40 000 medlemmar och aktiviteten är ofta hög. Vi som är administratörer uppmuntrar diskussioner i de flesta ämnen, men försöker dra en gräns när det gäller att moralisera över föräldrars livsval. Fokus bör ligga på att utveckla verksamheten. De som har starka familjepolitiska åsikter hänvisar vi till andra forum.

Idag läser jag en tråd som gör mig ledsen och besviken. Utgångspunkten är en artikel om Eslöv och ett beslut att föräldrarna ska lämna in schema. Så är det i flera kommuner och bestämmelserna tolkas antagligen olika hårt lokalt. 

Det som knäcker mig är den fullständiga bristen på självkänsla och yrkesstolthet i de flesta av de 264 kommentarerna. Många tycks utgå från att barn alltid har det bättre hos sina föräldrar och att vistelsetiden alltid bör minimeras. Vad hände med förskolans utvecklande funktion? Bitterheten slår emot mig och tråden är även i sitt rensade skick starkt nedlåtande mot föräldrar.

En annan vinkel är de som skriver “jag har inte gått på högskolan i 3,5 år för att passa barn”. Jag är osäker på vad det är för yrke de har föreställt sig, men förhoppningsvis har någon lärare nämnt att omsorg ingår som en viktig del av verksamheten.

Några tycker att föräldrar borde betala “de verkliga kostnaderna” och att det skulle sätta stopp för missbruket. Jag är osäker på om de förstår de familjepolitiska konsekvenserna av att småbarnsfamiljer skulle betala c:a 30 000/månad och barn, men tror inte att det skulle gynna jämställdheten. Antagligen skulle en sådan åtgärd också leda till massarbetslöshet inom kåren. Marknadsekonomi är ganska tufft. “Be careful what you wish for”.

Vi diskuterar tråden i admingruppen och en kollega försöker trösta mig. Hon menar att det bara är de missnöjda som gnäller och att “hälsan tiger still”. Jag vill gärna tro att hon har rätt, men just nu tvivlar jag.

Mats Olsson/ pensionerad förskollärare och lärarutbildare

Blogg Tystatankar

Pojkaktig orkester på Spotify.

Författare

#Eslöv, #förskolan.se, #Omsorg, #Resurser, #Vårdnadshavare
11 svar på “Förskollärarnas förlorade stolthet”
  1. Så sant och så klockrena tankar, men tyvärr tror jag att det som tyvärr stryker på foten efter många års frustration och trötthet, är förståelsen för andra: kollegor, vårdnadshavare, uppdraget i sig osv. Det är som med människor i depression, de får ofta ett tunnelseende baserat på deras egna mående och hälsostatus.
    Jag minns 90-talets verksamhet där jag och mina kollegor måhända inte skrev ner på pränt vår dokumentation för inlämning till högre instabs. Men vi använde oss av observationsmaterial på veckobasis, vi fick gedigen och adekvat kompetensutbildning, vi hade tid för planering, materialvård och planeringsstunder i arbetslaget. Vi hade tid och möjlighet att ge barnen upplevelser i form av kulturella besök på konstmuseum, samarbete med ålderdomshemmet mm. Kort sagt, många gånger var kvalitén högre då än nu, även om det inte syntes utåt. Nu ska det dokumenteras för någon annan men många gånger blir det tomma ord som inte efterlevs. Så på något tragiskt vis förstår jag att personalen lackar ur och tyvärr då på bekostnad av relationer och samarbete med både vh och varandra. Tragiskt och helt i motsats till varför vi är där.

    1. Mycket insiktsfulla tankar Maria Karlander, vilka jag helt instämmer med och tillfullo upplever på liknande vis. Varför ska vi tvingas arbeta under orimliga arbetsförhållanden. Kraven är högre än de resurser vi har tillgång till, det skapar stress på olika sätt.

  2. Jag är berörd av ditt engagemang och önskan att bevara det fina i förskolan. Samtidigt stärker du kollegor att inse hur viktigt deras arbete är och vilken stolthet de ska känna över vad de gör. Det är alldeles rätt.

    Det är fullständigt fel att bedriva nån form av häxjakt mot förskolepersonal liksom föräldrar. Jag är helt övertygad om att de allra flesta av dem inte gör något annat än sitt bästa. Det finns en gräns för vad man kan och får kräva av människor.

    Krav i sig är det inget fel på, de kan också vara bland det bästa vi kan få. Men inte när det har kommit till var vi nu står. Nu är det vi som behöver kräva av våra politiker vad vi behöver. Och det gör vi inte för att gagna bara oss själva, vi gör det för att gagna hela samhället.

    Det ska finnas en stolthet i att arbeta inom förskolan. Det ska finnas en verksamhet som erbjuder barn trygghet, kärlek och goda förebilder.

    Sverige ger inte förskolan det. Sverige ger inte heller föräldrar det. Många småbarnsföräldrar är tvingade att arbeta på det sätt de gör. Och hur ska de orka? Det finns ju kanske ingen som kan hjälpa dem förutom förskolan.

    Det kan väl inte finnas någon som tror att föräldrar inte gör allt de kan för sina barn? Personen som sa att hen inte kunde tänka sig enbart passa barn efter sina högskolestudier menade kanske att hen inte klarade mer än vad hen nu har.

    Där kommer förskolan in. Förskolan ska kunna erbjuda denna hjälp. Men, med all rätt ska också föräldrarna klara att ge sina barn allt.
    Men de är inte alltid uppfostrade så. De har inte alltid lärt sig hur viktiga de själva är för sina barn. Andra gånger kan de inte hur gärna de än vill ta hand om dem. Det kan bero på sjukdom, det kan också bero på andra livsomständigheter. Vad ska de göra? Förskolan är en god plats för barnen.

    Men det bevittnas att det finns utmattade stackars barn som inte orkar mer.

    Varför orkar de inte mer nu av det som ju skulle vara bra för dem?

    För att någon behöver sätta ner foten.

    Kraven ska inte vara sådana de är på förskolan eller föräldrarna.

    Jag har vuxit upp med socialdemokraterna vid makten. De bedyrar ofta över hur rikt Sverige är, samtidigt kräver de ändå alltid in mer skatt.

    Jag har förargats många gånger över hur många kvinnor och även men har tvingats in i hårt arbete. Bort från deras barn, där de kanske helst vill vara.

    Det är med ingen rätt att ett land som faktiskt har så god ekonomi som Sverige ska bedriva det här mot sina medborgare. Visst, många har god arbetsetik. Men för att kunna upprätthålla den så behöver de ju också ha rimliga liv i övrigt.

    Vi har inte ett mycket framgångsrikt land idag. Om vi bara kunde organisera verksamheterna bättre, sluta föra sandlådediskussionerna och peka finger mot de som tycks vara emot oss.

    Om vi kunde samarbeta för att göra verksamheterna bättre och mer välfungerande för våra pengar. Inte bara skattepengar, nej. Det finns massor i kassan som vi arbetat hemskt hårt för.

    Det är dags att de ger oss det.

    Tack, för ditt engagemang i förskolan, jag tror att du kommer att vara en mycket viktig person i förskolans framtid.

  3. Ja du Mats denna diskussion har vi på min arbetsplats många gånger i veckan. Försöker tillsammans med rektorn att se till att skifta fokus bort från föräldrafokuset och se till att barnen har det bra på förskolan och får uppleva många roliga och utvecklande aktiviteter. Omsorgen är också något som jag tycker är ett utvecklingsområde på många förskolor. Angående att föräldrar ska betala för faktisk vistelsetid så tittade vi på det när jag läste till förskollärare. Den rapporten vi fick titta på visade att vistelsetiden ökade när föräldrarna betalade. Det berodde på att man valde att göra annat istället för att hämta tidigare då man ändå betalade för tiden.
    Saknar yrkesstoltheten hos många pedagoger samt att många har inte fattat att vi ska samarbeta med föräldrarna kring deras barn.

    1. Min syn på förskolan är att den primärt ska finnas där för att gynna barns utveckling på alla plan och ge alla samma möjligheter tidigt i livet för att minska klyftorna i samhället så gott det går.
      Sekundärt för att möjliggöra föräldrars arbete till fördel för sveriges BNP och så vidare, fördelarna för samhället att så många föräldrar kan arbeta så mycket som dom gör går nog inte ens att mäta.
      Men som en IT-arbetare utan direkt arbetstider ser jag ingen relation mellan mitt arbete och barnets närvaro på förskolan. Att jag veckohandlar medan barnet är på förskolan, men sitter i möten med andra tidszoner när barnet nattats är ett måste för att mitt livspussel ska gå ihop och för mig spelar förskolan en avgörande roll i det.
      Självklart ser ”arbete” väldigt olika ut, men jag kan i varje fall inte definiera min ”arbetstid” på något tydligt sätt när jag ibland kan hantera mailen på parkeringen utanför förskolan eller i tv-soffan medans det går Bolibompa.
      Jag tycker att så länge du jobbar heltid eller mer kan barnen gå på förskola, och för barnets skull, om möjligt, bör det vara fasta regelbundna mån-fredag schema.
      Kanske en lösning är något typ av arbetsgivarintyg att du har en heltidsanställning, men exakt schema helt fel.
      Dom som tycker barnen endast ska ha förskola medan föräldrarna arbetar måste antingen jobba med stämpelklocka eller ha det väldigt förspänt med hjälp från andra källor.

      1. Jo, det är oklart vilka problem som de här reglerna är tänkta att lösa. Min gissning är att de kommer att skapa konflikter och byråkrati för att få till en enhetlig tolkning. Typ detaljstyrning.

        Som ändå inte funkar för den stora delen av befolkningen som arbetar hemma och har friare arbetstider.

        Det kanske handlar om stressade och frustrerade pedagoger, men det kan också finnas andra förklaringar som är mer obehagliga. Kanske bäst att inte gräva i dem.

    2. Yrkesstolthet är ett vackert ord som tål att fundera vidare över. Frågan är om det går att hitta någon allmän tolkning som gör oss motståndskraftiga i de här situationerna.
      1) Jag vet vad jag kan.
      2) det funkar på avdelningen och barnen, arbetskamrater, chef, föräldrar och politiker tycker om mig.

      Min tes är att det blir komplicerat att bygga självkänsla på andras uppskattning. Jag lutar mot alternativ 1 – jag vet vad jag kan (och gör ofta mitt bästa)

  4. I sak instämmer jag…men verkligheten, åtminstone i storstaden, ser inte riktigt ut sådan . Med stora barngrupper, och väldigt tajt organisation, så blir arbetsbördan otroligt tung många dagar. Stor frånvaro av pedagoger, ständigt nya vikarier, som i sin tur skapar otrygga alternativt ständigt utmanande barn till nya vuxna, då blir det ett sökande efter hur man kan få lättnad. Och den lättnaden är ju att föräldrar hämtar så fort de kan.. Sorgligt, men idag en sanning. Att kunna uppleva att man räcker till en dag, för att Kalle , Nisse och Lisa hämtades efter mellis, och en av dem var helledig med ledig förälder, det kan skapa möjligheter att denna dag orka vara en ypperlig pedagog. Även fast den man har som stöd är en sprillans ny vikarie från nån pool. Underskatta inte känslan det ger när man kommer hem. T.o.m energin det kan ge inför kommande dag. Det optimala hade ju varit att man hade en balanserad verklighet, barnantal och pedagogantal är rimliga. Korttidsfrånvaron är låg. Läromiljöer är uppbyggda med material som utmanar, i alla åldrar. Köpstopp i verksamheten känner nog många igen. Jag är superstolt över det jag är och kan ge barnen. Men åtskilliga är dagarna då det upplevs helt omöjligt pga sådant som vi på golvet ej kan råda över. Då fastnar man lätt i det som faktiskt skulle kunna vara möjligt. Att vårdnadshavare följer de regler som finns, nämligen arbetstid och resvägstid avgör omsorgstiden för deras barn. Om du, Mats, vill återskapa stolthet i yrket, då tror jag att det absolut snabbaste sättet är att arbeta politiskt för att vi faktiskt ska ha förutsättningar i vårt arbete. En god arbetsmiljö. Inte som idag då jag upplever att många i yrket ”unnar sig” en extra dag hemma då de känner sig hängiga, för att det inte går att orka annars.

    1. Det är väl ett utmärkt råd (till alla) att engagera sig politiskt (och fackligt).

      Jag hade gärna sett att missnöjet som manifesteras i Facebookgruppens kommentarer tog sig just detta uttryck.

      Tyvärr verkar intresset för att arbeta långsiktigt inom politiska organisationer vara lågt bland förskollärare. När jag jobbade på universitetet var det svårt att få fram studentrepresentanter för inflytande – tja, då blir det som det blir!

      Som pensionär borde jag väl engagera mig i andra frågor…

      1. https://www.dn.se/ledare/lisa-magnusson-eslovs-kommun-beter-sig-som-en-kontrollerande-partner/
        ”Den svenska inställningen till förskolan är ambivalent. I grunden är det ju barnpassning det handlar om, en service för föräldrar som arbetar eller studerar – men även för dem som söker jobb eller är sjukskrivna. Det står dessutom i förarbetena till lagen att kommunerna ska ta hänsyn till föräldrarnas egna önskemål.
        Efter hand har det därtill växt fram en idé om att denna institution är viktig också för barnens utveckling, och den genomsyrar nu de svenska förskolorna så pass att de sedan den 1 juli i år rent av har i uppdrag att aktivt söka upp föräldrar och försöka förmå dem att skriva in sina ungar där.
        Jag är egentligen väldigt tveksam till att barn skulle få ut så pass mycket av den pedagogiska verksamheten att man till och med borde insistera på den. Men jag blir också otroligt provocerad av hela Eslöv.
        Dels av att kommunen valt att tolka lagen så häpnadsväckande fientligt snävt att förskolorna ska stå och klocka folk på pin kiv, likt en kontrollerande partner: ”Det var väldigt vad lång tid det tog för dig att resa från jobbet, enligt din chef slutade du för en och en halv timme sedan. Var har du varit?”
        Dels av alla som applåderar de här dumheterna, enbart för att det är gött att andra får det lite jävligare.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *