Av Roine SelindDetta är en replik till Mats Olssons gästkrönika ”Förskollärarnas förlorade stolthet”, skriven av Roine Selind.
Jag utbildade mig 1975 till förskollärare och började jobba som detta i Malmö 1978 och har jobbat fackligt och var ordförande för Lärarförbundet Malmö i 12 år. Nu är jag pensionär men vikarierar i förskolan.
Jag håller med Mats om att förskollärarna förlorat sin stolthet. Däremot håller jag inte med om att det är gnäll och att ”hälsan tiger still”. Det är allvarligare än så.
Jag känner igen känslan av stolthet. Vi, som arbetade i förskolan på 70-talet, var med om en viktig förändring både för barn och föräldrar, speciellt för mammorna. Satsningen, utbyggnaden, var en frihetsreform. Mammorna (det var de som stannade hemma) kunde komma ut i arbetslivet. Barnen kunde träffa andra barn i grupp och delta i en verksamhet som utvecklade deras förmågor. Detta var viktigt och betydelsefullt för derasfortsatta skolgång.
Jag hörde också Iv Pierre på 80-talet och deltog i diskussion som var då.
På 90-talet styrde marknadskrafterna välfärdssektorn. Det skulle köpas och säljas. Priset blev viktigare än kvalitén. Detta innebar nedskärningar i de flesta kommunerna. Nedskärningar som ökade antalet barn i grupperna.
Samtidigt fördes diskussioner om behörighetskrav för förskollärare och läroplaner.
Förskolan blev en del av ”skolan” med egen läroplan och behörighetsregler för förskollärare.
Förutom nedskärningarna så genomfördes varje reform/förändring utan att nya resurser tillfördes. Villkoren för förskollärarna förändrades inte nämnvärt. Till exempel var det helt omöjligt att få garanterad planeringstid inskrivet i centrala avtal. Det skulle lösas lokalt. Det lades på nya arbetsuppgifter och det blev svårare att genomföra läroplanens alla delar.
Under 2000-talet minskade andelen förskollärare i Malmö från 50% till idag under 30%.
Barn med behov av stöd integreras i barngrupperna utan relevant stöd. Detta hjälper inte barnen och skapar stress och en ökad arbetsbelastning hos förskollärarna.Förskollärarna är en av de yrkesgrupper som har högst sjukfrånvaro. Vikarietäckningen kunde varit betydligt bättre.
Sammantaget har nedskärningar och den ökade arbetsbelastningen lett till att förskollärare lämnar verksamheten för andra yrken och färre söker sig till förskollärarutbildningen.
Vad har allt detta gjort med förskollärarnas stolthet?
Många har tappat tron på förskolans uppdrag.
Många orkar inte upprätta en hög kvalité utan stöd från politikerna i form av resurser.
Att ”jaga” föräldrar är ett sätt att göra en tuff tillvaro lite lättare.
Det är politiska beslut eller bristen på politiska beslut som är orsaken till den situationen som vi har på förskolorna. Förskollärarna försöker bara överleva samtidigt som förutsättningarna att vara stolt över verksamheten minskar.
Tyvärr!
Helt enig i allt du skriver. Efter 30 år som förskollärare så måste jag säga att orden ” det var bättre förr”, är något som stämmer in på förskoleverksamheten. När jag började arbeta hade vi både planeringstid ( enskilt och i arbetslag), tid för materialvård, tid för kontinuerliga observationer på barnen gällande kommunikation , socialt samspel mm. Vi hade förutsättningar för att ge barnen upplevelser, vi fick adekvat kompetensutveckling osv.
Det enda vi inte hade var lönen samt ”status i utbildningsväsendet”. Men vi hade chefer, sk föreståndare på plats fysiskt som gladeligen hoppade in i barngruppen när det fattades folk. Vi hade färre barn. Vi hade fler utbildade kollegor ( där jag arbetade fanns det 2 förskollärare samt en utbildad barnskötare per avdelning). Vi hade ork och lust att hitta på samkväm i personalgruppen även utanför jobbet. Även om vi inte dokumenterade på samma sätt som idag ( läs för ledningens skull), så gjorde vi det för egen del, för barnens och för vårdnadshavares skull.
Det var helt enkelt fan så mycket roligare och mer givande då än nu. Jag tycker synd om mina unga kollegor som inte fått uppleva den tid som var..
Hej Roine!
Kul att du svarar! Jag håller med om det mest du skriver, men vill förtydliga några punkter.
Facebookgruppen förskolan.se har 40 000 medlemmar och jag tycker mig ha ganska bra koll på vilka ämnen som engagerar eller inte. ”Andelen män i förskolan sjunker” brukar ge c:a fem tummar upp och några spridda kommentarer. När Eslöv ska sätta åt ”fuskande” föräldrar får inlägget 1600 likes (ett svårslaget rekord) och kommentarsfältet kokar. Även i rensad form är synen på föräldrar svårsmält.
Det var alltså inte mina egna ord om ”gnäll” och ”hälsan tiger still”, men på ett djupare plan handlar det om gruppens berättigande. Jag har inte lust att lägga ner tid på ett forum som inte utvecklar förskolan.
Men om vi ska komma vidare måste prata om vad som hände med den där stoltheten? Det är naturligtvis djupt demoraliserande att möta ökande krav och krympande resurser. Jag tror det minskade friutrymmet och ökade styrningen också bidrar till en deprofessionalisering av kåren. Vi kan fundera över vad akademisering av utbildning och krävande föräldrar gör med oss. Det går att göra listan lång över faktorer som bidrar till att dränera oss på stolthet och arbetsglädje. Kanske är det till sist en facklig fråga? Efter 30 år av defensiv kamp är vi ganska slitna. Och aningen förvirrade eftersom allt har blivit så mycket bättre på ett retoriskt plan.
Frågan är om den där yrkesstoltheten går att återskapa? Och om den verkligen har existerat? Handlar det enbart om resurser, eller finns det andra perspektiv som betonar förskolans avgörande betydelse för barns utveckling?
Hej Mats.
Du ställer frågan om yrkesstoltheten går att återskapa. Svaret från mig är JA.
Stolthet är en känsla som bygger på att vi känner tillfredsställelse med vad vi gör och vilken betydelse
det har i vår kontext.
Vad har försvunnit av det som gjorde att vi kände oss stolta. Enligt mig två avgörande förändringar. Resurserna minskade och friheten att utveckla förskolan (inom ramarna, läroplan och skollag) reduserades.
Trots att förskollärarna har det pedagogiska ansvaret så styrs verksamheten av kommuncentrala dikret.
För att få tillbaka känslan av stolthet bhövs ökade resurser, bättre villkor och att förskollärarna får ”makt” över verksamheten, helt enligt läroplan och skollag.
Din Roine
PS
Till Anders Törnblad.
Vem annars än politikerna ska vi kritisera? Det är de som beslutar om förskolans omfattning och innehåll enligt kommunallagen. D.V.S RESURSER.
När det gäller det personliga ansvaret så är det en viktig del i att föräldrarna är nöjda med förskolan i Malmö. Så nog tar vi personligt ansvar trots att vi inte får de resurser som krävs.
Roine Selind