fbpx

Förbjud politiker att lägga effektiviseringskrav på förskolan och skolan!

Dagens gästkrönika är signerad Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans.

Hur effektiviserar man mötet med ett barn, en elev eller en klass? Vilka sätt finns det för att ge ett barn i förskolan och skolan lika god omsorg fast på lite kortare tid? Vilka vetenskapligt testade metoder kan lärare använda för att lära ut snabbare – eller till fler, samtidigt – utan att det försämrar kvaliteten i undervisningen? 

Foto: Stefan Jensen

Jag har jobbat som lärare i drygt 20 år men jag vet inte svaret på någon av frågorna ovan. Över tid har jag själv blivit effektivare i mitt arbete. Det tar numera lite kortare tid att rätta prov än vad det gjorde i början av min karriär, jag behöver lägga lite mindre tid på att förbereda nya arbetsområden och jag måste inte tänka lika mycket inför varje betyg jag ska skrivas in i betygsättningsdokumentet. 

När det uppstår konflikter mellan elever vet jag idag mer om hur man snabbast löser dem än vad jag visste under mina första år som lärare. Jag behöver inte tänka lika mycket när jag skriver mail till föräldrar och jag har blivit bättre på att hålla i genomgångar för eleverna så att jag hinner med mer stoff under lektionstiden. 

Men det här gäller mig som individ. Beprövad erfarenhet gör att individuella lärare hela tiden kan öka sin effektivitet i arbetet, men när erfarna lärare går i pension – eller byter jobb – ersätts de av lärare med kortare erfarenhet, i snitt mindre effektiva lärare. Att enskilda lärare blir effektivare under sitt yrkesliv innebär därför inte att organisationen – förskoleenheten eller skolenheten – blir effektivare. 

När jag pratar med lärare om vilka andra sätt än beprövad erfarenhet som det finns för att effektivisera lärarjobbet säger de oftast att de inte heller vet. Detsamma gäller när jag tar upp det med politiker. Jag har aldrig fått ett konkret – och fungerande – svar från en politiker på frågan hur lärare som kollektiv ska göra för att bli effektivare. 

Det här hindrar inte politiker från att ställa krav på att lärare måste bli effektivare, tvärt om. Lycka till med att hitta en kommun- eller skolbudget som inte innehåller formuleringar om att verksamheten måste effektiviseras. Under hösten har jag föreläst om skolans ekonomi i Göteborg, Stockholm, Malmö, Sölvesborg, LeksandVarberg och Norrköping. Alla de här sju kommunerna har förskole- och skolbudgetar där politikerna beställt ökad måluppfyllelse till en lägre kostnad, utan att ge några som helst svar på frågan hur detta ska gå till. 

Jag kan inte hitta någon statistisk som pekar på att den här styrningen fungerar. Istället visar undersökning efter undersökning att lärares arbetsrelaterade ohälsa och skillnaden mellan olika elevgruppers skolresultat ökar. Ingen kan bli förvånad över de två sakerna sker samtidigt. Lärare försöker att kompensera det ständigt ökande glappet mellan krav och resurser (läs: politikers krav på effektivisering) genom att öka tempot i arbetet och elever som behöver mycket hjälp får därför mindre tid med sina lärare. 

De politiska partierna tävlar för närvarande om vem som kan lägga fram flest förslag på mindre förändringar som de påstår kommer att leda till att eleverna lär sig mer och att studieron i skolan förbättras. Några av dem är förvisso bra men de hanterar inte den mest akuta frågan för skolpolitiker att besvara: hur ska lärare klara av det årliga uppdrag som politiker på kommunal- och riksnivå ger dem att effektivisera sig? 

Det enda rimliga förhållningssättet till den frågan är att politiker som inte själva har ett acceptabelt svar på hur det ska gå till är förbjudna att kräva av lärare att de ska lyckas med uppgiften. Ingen politiker – oavsett parti eller nivå – borde få kräva något som inte tycks gå att genomföra. Det är därför som lärares arbetsbelastning måste regleras, för att skydda barn, elever och lärare från utbildningspolitik som grundar sig på en myt om förskolans och skolans årliga effektiviseringspotential. 

Ett första steg på vägen dit är att reglera lärares undervisningstid, att skydda lärares tid till för- och efterarbete samt att lagstifta om en lägstanivå för personaltäthet i förskolan. Nästa år ska ett nytt kollektivavtal för kommunalt anställda lärare undertecknas. Om kommunerna – och deras intresseorganisation SKR – ska ha någon som helst vidare existensberättigande som skolhuvudmän behöver de acceptera att regleringar av arbetsbelastning lyfts in i lärares kollektivavtal. Sedan måste rikspolitiker ta sin del av ansvaret för att säkra långsiktig finansiering av den ambitionsnivå som kommunpolitiker väljer.       

Marcus Larsson, lärare och engagerad i tankesmedjan Balans. 

Författare

#Beprövad erfarenhet, #Effektivisering, #Kollektivavtal, #Lärare, #Nedskärningar, #Politik, #Politiker, #SKolresultat, #SKR

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *