Svåra ord.

Hur ska vi se på saken?

Ska vi, med vi menar jag alla vi som jobbar i förskolan på olika sätt, göra vad vi gör eller ska vi kicka upp det en eller två nivåer? Och sådana fall varför? Personligen har jag svårt att se var landet ligger och var det kan ta vägen. För om man ska prata om det vi gör och varför saker blir som det blir – måste man inte då bli lite ”avancerad” och använda ett ”professionellt” språk. Går det?

Kan vi börja prata om materialets agens i lärmiljön, barnens intersubjektivitet i lek eller det didaktiska upplägg som en undervisning har och hur den kan förbättras? Finns det någon mening att lära sig dessa fina begrepp och ord? Eller är det bara för att det ska låta bra?

Luften går ur

Inget kan få luften att gå ur ett helt rum mer än när man slänger ur sig saker som: ”hur kan man se det rhizomatiska lärandet i den trans-disciplinära undervisningen i Bishops matematiska aktiviteter ur ett literacyperspektiv?” 

Vad betyder ens den frågan?

Jag tror att det har en poäng! Att det gör tanken djupare och samsynen starkare, man pratar om och menar samma sak. Men dessa begrepp möts ofta av misstro och ibland till och med ilska. Jag kan förstå varför. Det är riktigt kluriga och komplexa ord. Fula med. Rhizomatsikt liksom, rent objektivt ett skitfult ord. Samtidigt så är det bara ord som beskriver vad som händer när vi gör det vi gör bäst, ger barn en värdefull och lärorik dag på förskolan. 

För vad är förklaringen till att ett rum på en avdelning kan gå från stökig och rörig till lugn och inspirerade bara av att en soffa flyttas, en lampa tänds eller nya leksaker ställs in?

Tja, soiciomateriell agens

Ett fin ord som förklarar fenomenet. Man kan slappt översätta det till ”vad ett rum säger till dig och får dig att göra”. Exempelvis säger en tom korridor till barn att springa. Madrasser på golvet får dem att hoppa och ett bord med stolar runt får oss vuxna att sitta. Sakerna i rummet och rummet berättar vad som förväntas. Men ställ en häst i korridoren, lianer i taket och ta bort bordet som stolarna står runt och sätt en papegoja i mitten av stolarna. Plötsligt är det inte så självklart längre. Något annat har agens, dragning, laddning. 

När vi ser att barnen rimmar bilmärken till melodin från blinka lilla stjärna ser vi ett annat fenomen. Där har vi språklära och musik som ploppar upp i ett annat sammanhang, som små svampar av lärande ur ett rhizomnätverk där disciplinena musik, språk och matte transformerar i, och från ett gemensamt lärande. Transdisciplinärt rhizomatiskt lärande.  

Vi ser det över allt, men orden är svåra och ses som ”onödiga”.

Varför bry sig?

Det får en annan begriplighet när alla kallar det man ser för samma sak, med samma begrepp. Det blir färre missförstånd och vi kan lättare att ta vad vi ser vidare till analys. Men bara om alla förstår och är överens kring innebörden av det vi pratar om och rör oss i samma begreppsvärld. En slags intersubjektivitet, delad förståelse och gemensam betydelse av vad vi ser och hur barnen lär. Då kan vi ju börja tänka kring hur vi tänker om saker. Meta-kognition, tanken om tanken, och se vad det är som gör att vi tänker så och varför just den iden fungerade genom en analys av analysen, meta-analys. 

Jämför med andra

Jämfört med andra brancher tror jag vi har ett ganska starkt motstånd mot just professionella ord och begrepp. Tänk en pilot som vägrade använda sina.

”Den där ving-saken fladdrar när lys-grejen blinkar och sånt. Sen piper den hela tiden när jag kör på rakan där med gasen i botten” Där hade nog varit några missförstånd mellan pilot och flygledare, personligen hade jag inte hängt med på flygturen.

Eller vad sägs om en advokat? 

”Han där va dum och sen så fick han inte ta Håkans bil men gjorde det, och andra bilar, många gånger. Så får man inte göra. Han ska in i finkan” Ganska kul, men kanske inte så säkert att man får en rättvis prövning. Man vill ju veta vad åtalen heter, vad som hände och vilken klient som är vad. 

Dessa begrepp och svåra ord, är just vad de är. Begrepp och ord som gör att vi pratar om samma sak inom vår profession. Jag ser det som en del av jobbet att lära sig, kanske inte alla men i alla fall en del av dessa, för att slippa alla onödiga missförstånd och omständiga förklaringar. För när vi kan prata om vad vi ser på ett effektivt vis så kan vi se mer av det vi aldrig sett. 

Så istället för att låta svåra ord och begrepp ta luften ur en kan man se dem som extra syre.