Förskolans framtid kräver mer än magi

Det finns ett uttryck som vi i förskolan ofta använder: “Vi trollar med knäna.” Det låter nästan charmigt. Som om vi vore lite magiska, lite extra finurliga. Och visst – ibland är det precis vad vi är. Men bakom orden finns också något annat. Något som skaver.

Barnen först – alltid

Varje morgon öppnar vi dörrarna till en värld som ska vara trygg, lärorik och lustfylld. Barnen kommer med sina ryggsäckar, sina frågor, sina känslor. Och vi möter dem – med öppna armar, med närvaro, med värme. Vi är lärare, men också lyssnare, vägvisare, medmänniskor. Vi är där när någon gråter, när någon skrattar, när någon behöver hjälp att hitta sin plats i gruppen. Vi är där – alltid.

Vi ser varje barn. Vi minns vem som inte sov så bra i natt, vem som har svårt att säga hej, vem som behöver extra stöd i leken. Vi bär med oss deras berättelser, deras utveckling, deras trygghet. Och vi gör det med en självklarhet som ibland glöms bort i debatten om förskolan.

Vi får det att fungera – men till vilket pris?

Vi bygger kojor av filtar, förvandlar pinnar till trollstavar och gör varje dag till ett äventyr. Vi hittar lösningar där andra ser problem. Vi ställer om, ställer upp, ställer in våra egna behov. Vi får det att fungera – för barnens skull. Men ibland undrar jag: vad händer med oss när vi alltid måste trolla? När det kreativa blir ett krav, när det omöjliga blir vardag?

När kreativiteten blir ett krav – vad händer då med kreativiteten?

Kreativitet är en av våra största styrkor. Den får oss att tänka nytt, att skapa magi i det lilla, att möta barnens värld med fantasi och glädje. Men när kreativiteten inte längre är ett val – utan ett måste för att få vardagen att gå ihop – då förändras något.

Vi slutar skapa för att inspirera, och börjar skapa för att kompensera. Våra idéer föds inte ur lust, utan ur brist. Vi uppfinner lösningar inte för att vi vill, utan för att vi måste. Och även om resultatet ofta är imponerande, så är det inte hållbart. För kreativitet som drivs av stress och underbemanning är inte fri – den är trött.

Vi älskar att vara kreativa. Men vi vill att det ska få vara just det – en kraft, inte en krycka.

Yrkesstolthet – och en tyst kamp

Vi är stolta över vårt arbete. Vi vet att det vi gör spelar roll. Vi formar framtiden, en dag i taget. Men stolthet får inte bli ett hinder för förändring. Vi måste våga säga att det inte är rimligt att ständigt trolla med knäna. Att vår kompetens, vårt engagemang och vår omsorg förtjänar bättre villkor. Att barnens rätt till en god utbildning också är beroende av vår rätt till en hållbar arbetsmiljö.Vi är utbildade, erfarna och engagerade. Vi har kunskap om barns utveckling, om pedagogik, om relationer. Men ibland känns det som att vårt yrke reduceras till barnpassning – som om det vi gör inte riktigt räknas. Det gör ont. För vi vet att det vi gör är grunden till allt annat lärande.

Och kanske är det dags att sluta trolla?

Så nästa gång du hör någon säga att, vi “trollar med knäna” – stanna upp. Fråga dig själv: Ska vi verkligen behöva göra det? För magi är vackert, men den får inte bli ett substitut för resurser. Vi kan inte fortsätta trolla oss igenom strukturella brister. Vi behöver mer än knän. Vi behöver tid, tillit och rätt förutsättningar – på riktigt.

Och kanske är det dags att vi själva slutar trolla. Inte för att vi inte kan – utan för att vi inte ska behöva.