Ett fungerande schema

Ett väl fungerande schema är en av förutsättningarna för en god arbetsmiljö. Det är också en förutsättning för en väl fungerande fritid. När schemat inte fungerar leder det till frustration, stress och inte sällan till konflikter på arbetsplatsen. Vi blir ständigt påminda om vikten av flexibilitet men för att må bra och fungera väl i arbetslivet, och i livet utanför, krävs en viss förutsägbarhet.

Ett schema kan sträcka sig över flera veckor men arbetstiden ska vara så jämnt fördelad som möjligt. Schemat ska inte bara innehålla start- och sluttid utan också rast, paus (jag vet, jag vet – väldigt få har det men det är en framgångsfaktor för ett hälsosamt arbetsliv) planeringstid, APT, husmöte, lärgrupper, övrig lärartid, reflektionstid med mera. Ett schema ska alltså innehålla det lagstadgade, det avtalade och det på arbetsplatsen överenskomna. Jag är ingen förespråkare av extrem struktur men genom att schemalägga ovanstående synliggörs det och tid avsätts för att det ska kunna genomföras. Genom ett sådant schema tar arbetsgivaren ansvar för att följa lag och avtal.

Övrig tid ska ägnas åt undervisning, lärande och omsorg enligt läroplanen. Ett väl strukturerat schema fredar också tiden för just detta och ger oss möjlighet att vara närvarande tillsammans med barnen.

Men varför är det då så svårt?

Varför seglar schema och schemaläggning upp som ett allt större arbetsmiljöproblem?

Det kan till exempel bero på att förskolan har för få anställda. Hur ser lärartätheten ut? Räcker personalstyrkan till för de väl tilltagna öppettiderna, de stora barngrupperna och alla de arbetsuppgifter som ska genomföras? Det kan också bero på att den ordinarie personalstyrkan sedan en ganska lång tid tillbaka också fungerar som en lokal vikariepool.

Den enklaste lösningen är så klart att följa Skolverkets riktlinjer rörande barngruppers storlek. Därefter behövs en lagstiftning om maxtak av barngruppernas storlek, minimibemanning och lärartäthet. Staten ska axla huvudansvaret för finansiering och likvärdighet och slutligen måste lärarnas kärnuppdrag värnas och tid för planering, för- och efterarbete och utveckling av undervisning ska regleras nationellt. Så ska det vara och så ska det bli. I framtiden.

Men … medan vi väntar på det …

… är ett tips att börja rensa i röran av arbetsuppgifter kopplat till roller och ansvar. Vad kan och ska utföras av lärare, vad kan och ska utföras av barnskötare och vad kan och ska utföras av annan personal? Min fasta övertygelse är att de som är anställda för arbete i barngrupp, oaktat titel, ska ägna sig åt just det. Städ, tvätt, mathantering mm kan och ska utföras av annan personal.

Nästa tips är att skapa någon form av överanställning – bemanningsenheter med tillsvidareanställd personal eller löpare. Det gör verksamheten mindre beroende av timvikarier. De behövs naturligtvis också men är en ganska osäker tillgång på arbetskraft.

De här två tipsen på åtgärder är ganska lätta att genomföra. Inte kostnadsfria men i längden kostnadseffektiva. Om schemaläggningen fortfarande inte fungerar kan det vara läge att se över öppettiderna. I Göteborg gäller 13 timmars öppet om behov finns. Jag minns inte när politiken fattade beslut om en utökning från 12 till 13 timmar men när det gjordes, gjordes det utan att det tillfördes extra pengar. Ett tämligen väljarovänligt beslut är att återgå till 12 timmar, väljarovänligt men ändå fullt möjligt.

Så visst finns det en mängd tips och trix för att få schemat att fungera och genom det skapa en bättre arbetsmiljö och ett mer hållbart och förutsägbart arbetsliv med möjlighet till en mer förutsägbar fritid. Men det krävs också rektorer som förstår vikten av ett hållbart schema som en del av arbetsmiljö- och kvalitetsarbetet.

Och så behöver rektorernas chefer förstå det och deras chefer i sin tur.

Då kanske vi skulle kunna få till en förändring.