Av Helena LücknerEn vet att en börjar bli gammal när en tänker i banor som ”hade jag vetat idag” och ”det var bättre förr”. Men det bjuder jag på.
Hade jag vetat idag att arbetet som förskollärare skulle bli lite som att gå på Liseberg utan alla säkerhetsanordningar och föreskrifter så hade jag varit betydligt mer tveksam till mitt yrkesval. Men jag började arbeta när arbetsmiljön var avsevärt bättre. Barngrupperna var mindre till storleken och förskollärarna var fler. Krav och resurser var mer i balans, inte helt i balans, men mer. Det var liksom bättre förr, åtminstone gällande just det där. Det var inte ”smooth sailing” som i Peter Pan eller Sagoslottet. Men kanske som att åka Rabalder utan säkerhetsbyglar – lite äventyrligt möjligen men fullt görligt. Lite kittlande, liiite living on the edge men inte förenat med direkt livsfara.
Från VFU till förskollärare
Att börja arbeta som förskollärare idag, utan ordentlig förberedelse och introduktion, är som att ge sig upp i Valkyria, Loke eller varför inte Mechanica med kläderna på kroppen som enda skydd. Ni förstår att jag raljerar, ironiserar och förmodligen tramsar också – men i grunden är jag oerhört allvarlig och seriös. Att börja sitt yrkesliv som förskollärare idag är ett högrisk-projekt men naturligtvis finns det sätt att göra det mer okej. Inte riskfritt men ändå bättre. Fast inte bra.
Utbildningen är basen så klart men den förbereder oss dåligt på vad det är vi kommer att möta. Hur verkligheten ser ut får vi i viss mån till oss under VFUn. Men då är ansvaret ändå inte vårt fullt ut och vi har en legitimerad kollega som guidar och skyddar oss. Vi rustas naturligtvis som blivande lärare. Vi formas och utvecklas till att utbilda samhällets yngsta medborgare, bygger en gedigen kunskap, men det är bara en del av förberedelsen.
Förebyggande
För att undvika att kastas ur Loke och hamna någonstans borta i Mölndal, illa sargade, måste vi vara grundade i våra rättigheter och skyldigheter. Vi behöver grundläggande kunskaper i lag och avtal. Vi måste kroka arm med våra kollegor och stå stadigt tillsammans. Det är våra säkerhetsbyglar och det kommer rädda oss när karusellen drar igång. Vi kommer få blåmärken, stukade kroppsdelar och kanske också en del öppna sår men utan ovanstående är vi förlorade. Vi måste ha varandras ryggar, vi måste skapa våra egna säkerhetsanordningar och hålla hårt i det redan avtalade och lagstadgade! Ingen annan kommer göra det åt oss.
Jag menar inte att måla upp en dyster, mörk domedagsbild av svensk förskola men det är emellanåt, eller ganska ofta, mer som Halloween på Lisse än fluffiga gröna kaniner och ballonger oaktat alla tjusiga måldokument och riktlinjer.
Vi måste vara medvetna om det, skydda oss och kavla upp ärmarna för förändring!
För vår skull, för barnens skull och för svensk förskolas skull.
Spot on och just nu blir många nya förskollärare åksjuka då de inte är vana vid farten. Sjuktalen för de som är unga i yrket är väldigt höga och beslutsfattande politiker bör genast sätta igång med säkerhetsarbetet om inte samtliga karuseller ska rasa och vi med dem.
Svar till Helena Lückner:
Beskrivningen av situationen på förskolan i nuläget är otroligt väl formulerat och träffsäkert. Du fångar den förtvivlan över arbetsmiljön de flesta känner. Vi blir alla påverkade av att krav och resurser inte är i balans. Vi blir alla påverkade av att kollegor mår dåligt/ är stressade, kollegor och vi själva blir sjukskrivna. Tacksam att du poängterar att vi måste kroka arm. Vi behöver stödja varandra i kampen om bättre resurser till förskolan.
/ Mirjam