fbpx
Jag minns när vi var två - Cecilia Bross

För några år sedan upplevde jag ett läsår som så här i en tillbakablick lyser med ett särskilt skimmer. Mitt jobb var då fantastiskt – kreativt, utvecklande och roligt. På söndagarna existerade ingen jobbångest utan bara en sprittande glad känsla över att snart få ta upp den röda tråden igen. Det året hade vi en barngrupp som bestod av sjutton blivande skolbarn – lika gamla allihop men med olika behov och förutsättningar. Till det var vi två vuxna som jobbade heltid och en som jobbade 75 procent. Tillsammans utgjorde vi en avdelning där allt kändes möjligt. Vi hann se barnen och möta dem där de var och undervisningen blomstrade, förgrenade sig och bildade nya knoppar under en höst- och vårtermin.

Vad var hemligheten? I mina ögon är svaret enkelt: vi var två förskollärare på samma avdelning. Självklart förstår jag att många andra saker spelade in – vi var förbluffande friska, vår barnskötare var toppen, vi hade ett bra schema, bra lokaler och våra kompetenser kompletterade varandra så att paletten blev fullödig. Men den stabila grunden var just att vi var två förskollärare som tillsammans hade ansvar för samma grupp.

Oj, finns det fördelar med det?

Jag tror att de flesta som läser detta förstår fördelarna med att vara två förskollärare.

  • Det är två som planerar och genomför undervisningen.
  • Det är två som arbetar med samma barn och tillsammans kan reflektera över barnens utveckling, lärande och vilka eventuella anpassningar som behöver göras.
  • Det är två som samarbetar och kan hjälpas åt att uppfylla målen i läroplanen.
  • Det är två som planerar utvecklingssamtal, dokumenterar, följer upp, och så vidare…

Under detta läsår var kvaliteten på vår verksamhet minst sagt hög och det förstod våra rektorer också. De bjöd in andra förskolor på studiebesök och vi fick mycket positiv feedback. Däremot påpekade rektorerna med regelbundenhet att vi var fasligt dyra. Året efter blev vi delade på och jag har aldrig efter det jobbat i samma arbetslag som en annan förskollärare.

Förskollärartäthet

Att förskollärartäthet har betydelse för kvaliteten är något som kommunerna förstås listat ut. I Stockholms stads senaste budget kan vi läsa:

”Med en ökad förskollärartäthet och färre antal barn per förskollärare förbättras förutsättningarna för verksamheten att ge alla barn möjlighet att utvecklas i riktning mot läroplanens mål.”

Budget 2024–2026. Finansborgarrådets förslag 2023-10-11

Citatet visar onekligen på förståelse för hur förskolan kan nå sin potential och läser man det frånkopplat verkligheten låter det hoppfullt. På ett annat ställe i budgeten kan vi läsa: Alla barngrupper i förskolan ska ledas av minst en förskollärare”.

”Minst” en förskollärare – det låter ju som att det skulle kunna vara två? Men sanningen är att det nästan aldrig är mer än en per avdelning och ibland inte ens det. Kollegialt lärande får lösas på andra sätt –kanske på hela förskolan eller på enheten. Den typen av samarbete är förstås också bra.

Men ändå… det var något annat att vara två på samma avdelning. Problemet är att den kvaliteten vill ingen betala för. När ekonomin alltid går först i förskolan är detta något vi bara kan drömma om. Så som jag drömmer om det där året då yrket var precis så meningsfullt som det alltid borde vara.

Författare

#Avdelning, #Barngrupp, #Barnskötare, #Dokumentation, #Förskollärare, #Förskollärartäthet, #Söndag, #Undervisning, #Utvecklingssamtal

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *