Det vi tar med oss

Ett läsår till är bakom oss och det är dags att blicka tillbaka. Kvalitetsgranskningar har kommit igång och rapporterna är nästan klara. Sedvanligt ska förskolans verksamhet kontinuerlig dokumenteras, utvärderas, analyseras och följas upp för att vidareutveckla den. Från Var är vi och vart ska vi? i början av läsåret, är vi nu vid Hur har det gått?  Frågan besvaras ofta utifrån mål-och utvecklingsområde i relation till struktur -, process- och resultatkvalitet.

Orsak och verkan

Förskolan är en komplex verksamhet och det går inte att dela på dessa kvalitetsnivåer. Allt sker i någon form av orsak och verkan. Varför blev det som det blev och kanske inte som vi hade tänkt oss? Vad hade alla beslut haft för konsekvenser och vilka premisser prioriterade vi? Jag anser att just strukturella förutsättningarna är viktiga i utvärderingen och skulle önska att vi diskuterar dem mer. Inte för att det kan förändra något utan vad kan vi lära oss av det. Villkoren att utföra sitt uppdrag går inte att bortse i relation till måluppfyllelse, likt konsekvenser av beslutstagande.

Pedagogiska möten

Mellan organisatoriska förutsättningar i grunden och mål vi strävar efter att nå, finns det allra väsentligaste i vårt jobb – pedagogiska möten. Kvalitet i dessa möten visar vad vi har gjort av dessa förutsättningarna, vilka lekande och lärande situationer vi har kunnat skapa. Jag tror starkt på känslan, eftersmaken och vår egen och barnens upplevelse som ett läsår lämnar efter sig.

Kommer barnen till mig och börjar meningen med ”Alma, kommer du ihåg när vi…” vet jag att vi har gjort något bra.  Detta tycker jag är värdefullt, att ha gemensamma minne, upplevelser och referenser som gör våra pedagogiska relationer ännu starkare. Här handlar det om de mjuka värdena som grundar sig i trygghet, omsorg och närvaro. De är ovärderliga och lämnar ett hållbart spår hos barnen och är avgörande för barnens lärande och utveckling.

Det jag tar med mig från ”23/24 ”

Efter en tid kommer jag säkert inte ihåg vilka utvecklingsområden vi skulle jobbat med, kanske inte alla motgångar vi mötte på vägen. Men, jag kommer ihåg små vardagshändelser fyllda med omtanke, gemenskap, tillit…  Jag kommer till exempel att spara ett litet paket som jag har fått av ett barn. En provförpackning av ett serum mot åldersdomstecken som barnet har tjatat sig till från sin mamma. Barnet ville inte att jag ska bli gammal, för hen vet att gamla människor dör. Det, tänker, jag måste vara kärlek, pedagogiks kärlek. 

Jag kommer att ta med mig ett nytt ord, som vi tillsammans, myntade vid ett tramsigt och lekfullt mellanmål. Ordet är TRAMLA och kommer från trams-ramla. Ett ord som vi använder flitigt och är stolta över det.

 Jag kommer länge att komma ihåg ett barns förundran när vi stod på en kulle och den vida utsikten fick barnet att uttrycka. ”Jag ser hela världen! ”. 

När vi blickar tillbaka och kommer ihåg alla dessa fina stunder tillsammans med barnen, där vi lyckades uppnå en medveten närvaro, utan avbrott och alla andra måste, då har vi lyckats. Vi kanske har inte jobbat med vårt utvecklingsområde som vi ville, allt är inte fullbordat men det finns alltid något annat som var framgångsrikt, fint och fantastisk vi har gjort tillsammans med barnen.

Och det är just det som förtjänar att synas, mer än annat i våra kvalitetsrapporter.