Våga vara galen och klok

Alla namn i texten är fiktiva. Berättelsen är skriven med hänsyn till sekretess och inspirationen kommer från olika sammanhang, inte från min arbetsplats.

Håkan sitter djupt koncentrerad och slickar bort sanden som fastnat i handflatorna. Elin passerar och sjunger för sig själv: “Jag är en elefant. Nej, jag är en robot. Imorgon är jag glad.”

Aamir snurrar några varv för sig själv. Ett annat barn hakar på, sedan ännu en person, tills de är fem stycken som virvlar runt i en tornado av skratt, för att slutligen ramla ihop till en mänsklig, gråt-skrikande hamburgare.

Kerstin håller i en pinne, men som om handen levde ett eget liv. Plötsligt slår den henne på näsan. Hon ser strängt på pinnen, osäker på om det är den, eller hennes egen hand, hon egentligen är arg på.

Jag står tyst och betraktar alltihop. Inombords hör jag syrsor spela och ser en ökenboll rulla förbi. Som att jag plötsligt förflyttats in i en filmscen där institutioner för människor som tappat sinnesuppfattningen porträtteras som om de skulle hänga i gardinerna, dansa vals utan partner eller sitta i fosterställning och le överdrivet mycket för sig själva, allt i ett slags märkligt normaltillstånd. För en minut befinner jag mig i ett utanförperspektiv. Så här kan alltså en liten stund i förskolans vardag se ut.

Sedan samlas vi alla inomhus runt mattan. En rastlös fot smyger in under tyget och stör friden, kanske bara min. Någon tappar blicken i fjärran, medan en annan börjar pilla på en väns tröja för att paletterna i tyget liksom väser nasalt: “Vänd på oss, prova oss upp och ner!”

Så fångar min lekfulla röst allas uppmärksamhet, och plötsligt svävar vi i samma bubbla.

Och det är då de händer, de där ögonblicken när samma barn som slickat, snurrat, ramlat och slagit sig själv med pinnar, kommer med de allra klokaste tankarna.

“Varför blir pappor argare än mammor?”

“Har fåglar tänder?” (Visst har de, en liten äggtand, något jag själv inte visste innan.)

“Blir man snurrig för att hjärnan snurrar i kroppen?”

Varje dag faller nya polett ner för mig. Självklart ska man snurra om man undrar varför man blir snurrig! Det är just i det vi vuxna uppfattar som ogenomtänkt, som det mest genomtänkta ofta bor. Vi har bara lärt oss att inte bita i bordskanten för att ta reda på hur trä smakar.

Inte för att jag vill gnaga på bord, men kanske borde vi vuxna påminna oss om att aldrig sluta vara nyfikna.

jag är däremot inte ute efter att generalisera barnen som om alla på gården beprövade tankens teorier. Barnet som snurrade testade en hypotes. Barnet som slickade handen gjorde det kanske bara för att slippa gå in, ta av skorna, tvätta sig och dessutom behöva stå i kö.

Men ändå lär de mig något varje gång.

För vad ser jag hos vuxna? En rädsla för att misslyckas.

Men vill man lära sig måste man stå ut med det obekväma. Det är där vi möter det vi ännu inte vet. Hur ska du annars upptäcka att du faller på andra människor när du tappar balansen, om du aldrig vågar snurra?

Skämt åsido, det vi behöver i livet är nyfikenhet och modet att misslyckas. Utan det blir relationer ytliga eller tar slut.

Barnen vet redan detta. Det är bara vi vuxna som behöver påminnas.