Fusket i förskolan är ett symtom – inte orsaken

Senaste tiden har SVT Skåne postat inslag om föräldralediga vårdnadshavare som ”fuskar till sig” mer tid för sina barn på förskolan genom att skriva in sig på kurser som de sen inte slutför. Jag blev själv intervjuad i frågan (både som förskollärare och förtroendevald) och det inslaget kan ni se här. Tänker dock att det kan vara på sin plats att utveckla det jag sa i inslaget lite.

Det här är en diskussion som snabbt hamnar i moral och individers val – men som i grunden säger något om hur systemet runt förskolan är utformat.

Inte vår sak

För det första tycker jag inte det borde anses som förskollärares arbetsuppgift att moralisera över föräldrars alls. Inte kring detta och inte någonsin. Så länge föräldraskapet rör sig inom lagens gränser är det fritt att sköta sitt föräldraskap som man själv önskar, och det är såklart okej att ha åsikter om det också. Men kanske mer på sin fritid. Jag kan inte heller tycka att det borde vara vår arbetsuppgift att jaga föräldrar kring vistelsetider på förskolan.

När jag började arbeta 2011 var det standard att begära in arbetstidsscheman från alla vårdnadshavare. En väldigt tung administrativ uppgift som inte sällan ledde till både konflikter och dålig stämning. Detta togs sen bort och att man istället (i Malmö stad) valde att bara fokusera på att samla in barnens vistelsetider. Alma har tidigare skrivit om kringuppgifter i förskolan och att samla in scheman jämt och ständigt från vårdnadshavare är en arbetsuppgift jag gärna struntar i för att fokusera på barnen. Att återgå till ett sådant kontrollfokus riskerar att flytta tid och energi från kärnuppdraget – undervisningen och omsorgen om barnen.

Vår inställning borde vara att barnen har rätt till sin utbildning i förskolan. Vi är där för deras skull. Vi är måna att erbjuda både en god undervisning och en god utbildning. Det är det som är vårt professionella uppdrag. Vårt uppdrag är riktat mot barnen – inte att kontrollera eller värdera vårdnadshavares livssituationer.

Varför fuskar föräldrarna?

Jag kan själv minnas när jag var hemma med mitt andra barn. Den ”stora” var 1,5 år och hade börjat förskolan, vilket han mådde bra av. 15 timmar är inte särskilt många timmar och jag minns själv stressen över att rucka på den lilles rutiner för att kasta sig iväg fram och tillbaks till förskolan. Och visst – jag kanske hade kunnat välja då för enkelhetens skull ha båda hemma. Men vad gynnade barnen mest? Den lille hade ett större behov av att jag var hemma och den store behövde komma iväg och träffa andra barn. Det var ingen enkel balansakt!

Det är just i sådana här situationer som systemets begränsningar blir tydliga. Valet står inte mellan rätt och fel – utan mellan olika behov som krockar.

Frågan blir då inte bara varför vissa föräldrar tänjer på reglerna – utan varför reglerna är utformade på ett sätt som gör att de upplevs behöva göra det.

Var brister det då?

Ja, varför blir ens det här en snackis och väcker så mycket känslor ute på förskolorna?

Det är såklart inte guld och gröna skogar i förskolan. Och även om vårdnadshavares medvetna fusk (de erkänner ju faktiskt i inslaget) med tider inte borde vara något som moraliseras kring på förskolorna blir det så automatiskt. Och vad beror det på då? Jo, som en van läsare av bloggen och övrig media vet du hur personalen i förskolan sliter. Det är barngrupper som alltid är för stora. Sällan sätts det in vikarier för att täcka frånvaro. Vi har på tok för många barn per vuxen och på många håll extremt många barn per förskollärare. När resurserna är knappa blir varje extra timme kännbar. Det gör att en fråga som egentligen handlar om systemets begränsningar istället upplevs som ett individuellt problem.

Det är också här förskjutningen sker: från strukturella brister till individuellt ansvar. Frustrationen riktas mot vårdnadshavare – trots att orsakerna ligger i arbetsvillkor, resurstilldelning och organisering.

Avslutning

Det här handlar i grunden inte om några enskilda vårdnadshavare som försöker tänja på regler. Det handlar om en förskola som under lång tid fått arbeta med knappa resurser och höga krav.

När systemet inte ger tillräckliga förutsättningar blir varje avvikelse synlig – och belastande. Då uppstår också en kultur där vi börjar leta efter fel hos varandra, istället för att rikta blicken mot de villkor som format situationen.

Om vi som profession förväntas både bära ett tungt uppdrag och samtidigt agera kontrollinstans gentemot vårdnadshavare, då har något gått snett.

Det är inte fusket som är kärnproblemet.

Det är att vi har byggt ett system där det ens blir en fråga.