Sluta passa på – stanna istället kvar!

När jag föreläser om att undervisa utomhus med hjälp av stationer brukar jag tjata hål i huvudet på folk kring ett par saker.

Det handlar dels om vikten av det relationella arbetet vi utför på förskolorna då vi är tillsammans med barnen i vår barngrupp. Om hur viktiga vi är för barnens relationella processer och deras relationella utveckling. För att kunna bygga relationer tillsammans med barnen behöver vi ha platser där vi ser till att vi kan mötas tillsammans. Det blir liksom så svårt att bygga relationer om vi aldrig riktigt möts.

Men det handlar också om hur viktigt det är att vi strukturerar upp vår verksamhet så vi faktiskt har möjlighet att stanna kvar i de processer som är viktiga på riktigt. Man kan göra detta på många olika sätt, men mitt sätt att göra det på är att arbeta med stationer. Stationer där själva grundbulten handlar om att du som pedagog uppmanas och uppmuntras att stanna kvar tillsammans med barnen! ”Sitt kvar, du ska var här tillsammans med barnen, vi andra tar hand om annat!”

Helt fantastiskt ändå!

Ett arbetssätt som innebär att du ges tillåtelse och tillochmed uppmuntras av resten av arbetslaget att stanna kvar tillsammans med barnen för att vi förstår att det är viktigt! Fast att avdelningstelefonen ringer så är din uppgift att stanna kvar med barnen, fast att barn behöver gå på toa så är det din uppgift att stanna kvar i stationen tillsammans med barnen som är där. Och så sköter de som inte är i stationen det som sker runt om. Det du ska göra är att stanna kvar i sammanhanget med barnen. En utopi kan man kanske tycka, men fullt möjligt menar jag.

Bara sluta passa på.

När jag föreläser brukar jag spetsa till det och använda mig av ett exempel på en aktivitet där vuxna nästan alltid stannar kvar från början till slut eftersom man inser att man behövs där, att man som pedagog är viktig för att sammanhanget ska kunna fortlöpa. Där man inser att det går så mycket lättare och blir mer meningsfullt för alla om den vuxne stannar kvar. I denna aktivitet passar man mer eller mindre ALDRIG på att göra annat då man ser att barnen är engagerade i aktiviteten eftersom man vet att om jag går nu, när barnen är som mest nyfikna, kommer inte denna fina stund att fortlöpa. Nu är det spännande va? Vad kan hon prata om för aktivitet?

Ja, var är det då vi är så bra på att närvara måtro?
Jo, vid högläsning.

Aldrig skulle någon pedagog få för sig att tänka ”Ja, nu är de intresserade av boken vi läser, de är verkligen uppslukade av berättelsen! Jag slutar läsa nu och passar på att göra nåt annat. Som att kopiera papper eller ställa mig med andra vuxna i en klunga och snacka lite”.

Det hade ju varit helt befängt om vi gjort så.

Ingen hade blivit förvånad om barnens fokus och engagemang för boken vi läste helt dött om vi, när känslan kring boken var som bäst, slutade läsa den, gick och plockade med annat någon annanstans istället för att läsa klart. Ingen hade blivit förvånad. Klart vi förstår att vi behövs vid högläsningen, dels eftersom vi har kunskap som barnen ej besitter än (att läsa) men också för att vi kan driva på samtal, förklara, stötta, ställa frågor och reflektera tillsammans med barnen.

Men i andra situationer blir man genuint förvånad över att aktiviteten går sönder när man lämnar den.

Man kanske plockar fram ett konstruktionsmaterial. Man sitter med barnen som konstruerar en liten stund i början. Sen när barnen börjar leka ”bra” med materialet så tycker man att man kan gå därifrån!

OCH GÖRA ANNAT!

Det är ju helt tokigt egentligen. Att vi tror att vi inte behövs där, att vi tror att det är viktigare att kopiera ett papper eller plocka med annat eller ställa oss med andra vuxna och snacka än att närvara med barnen. Och sen blir vi förvånad över att det efter en stund blossar upp konflikter mellan barnen och så måste pedagogen springa dit och försöka lösa konflikten utan egentligen veta vad som hände.

Kari Pape menar i boken ”Lekfullt samspel i förskolan” att vi ska sluta vara det hon kallar för brandsläckare och istället vara det hon kallar för brandvarnare, dvs någon som är kvar tillsammans med barnen istället för att bara springa dit när konflikter blossar upp. Sluta upp med att vara en vuxen i förbifarten som mest ska passa på att göra administrativa saker som sker långt borta från barnen. Hon menar att i en verksamhet där fler är så kallade vuxna i förbifarten än närvarande kommer det finnas en oro i barngruppen. Och det är väl inte förvånande egentligen? Om vi är med barnen kan vi ge stöd, hjälp, uppmuntran, dela skratt och sorg, lösa dilemman och komma på nya idéer. Det kan vi inte om vi är 15 meter bort. Det är faktiskt så enkelt.

Och för mig blir det ju helt knasigt att ens VILJA lämna sammanhanget när det börjar fungera som bäst.

• Jag vill ju vara med tillsammans med barnen och dela skratten, dela deras upplevelser, tankar och vara en del av deras vardagssamtal.
• Jag vill höra om favoritsaker, och vem som hämtar och hur högt man byggde förra gången innan det rasade.
• Jag vill skratta ihop med dem när de berättar roliga saker och fundera tillsammans med dem när de berättar kluriga saker och detta kan jag inte göra när jag står i en klunga med andra vuxna långt borta från barnen.

Varför skulle jag vilja missa detta, när detta faktiskt är kärnan i vårt uppdrag, det vill säga att skapa, utveckla och bibehålla relationell kontakt?

”Men hur ska vi kunna göra detta då, Lina? Vi är ju alltid kort om folk och vi kan minsann inte sitta i en massa stationer med barnen hela tiden, det förstår du väl?”

Jo, det förstår jag. Det är därför ni bara ska ha en station, eller som jag brukar säga – aldrig fler än hälften så många stationer som ni är personal.

Är ni tre personal? Ha en station. För då kan två personal sköta saker runt om och en pedagog får chans att närvara på riktigt.

Är ni fyra personal? Ha MAX två stationer. Av samma anledning som ovan. För att kunna lyckas, för att känna att ni räcker till. För fy fan vad vi är bra på att känna att vi inte räcker till hela tiden. Det är en känsla som just nu liksom är inbyggd i förskolors verksamhet och då ska vi ju inte strukturera upp verksamheten så att den ger oss ÄNNU mer av den känslan.

Strukturera istället upp verksamheten så att ni kan räcka till.

Att ha en aktiv station med en pedagog som faktiskt kan närvara på riktigt är hundra gånger bättre än tre pedagoger som springer runt som yra höns och försöker göra allt och därmed gör inget. För om vi ränner runt som yra höns hela tiden och aldrig stannar upp kan vi inte förvänta oss att barnen på 1-5 år ska göra annorlunda.

Så! Avslutningsvis kommer här en sammanfattning:

1. Relationerna är det viktigaste vi har i förskolan och byggs upp av samtal, kontakt och närvaro.

De byggs upp och underhålls av att vi tillsammans löser svåra saker, skrattar ihop, hjälps åt, samspelar och både förstår och blir förstådda och lyssnade på. När vi sätter varma gränser och har roligt tillsammans.

2. Stanna kvar.

Lämna inte sammanhangen med barnen för att samlas i en vuxenklunga som mest ska snacka vuxengrejer. Lämna inte sammanhangen med barnen för att passa på att göra en massa administrativa saker. Och om ni tycker att det är viktigare att ”passa på” än att stanna kvar, bli inte förvånade om barngruppen upplevs som rörig och orolig. Det är liksom inte barnens fel.

3. Strukturera för att KUNNA stanna kvar.

Ge varandra tillåtelse att stanna kvar i stationen. Skriv ett schema! Exempelvis: På måndagar ansvarar denna pedagog för att vara i magnetstationen mellan 9-10 och då är det bara det som denna pedagog ska göra. Det vill säga stanna kvar, stötta, uppmuntra och nyfiket delta tillsammans med barnen. Vi andra sköter det som sker runt omkring så att denna pedagog kan stanna kvar. Och schemalägg så att alla i arbetslaget får chans att vara stationspedagogen för det är en jäkligt fin upplevelse att få komma nära barnen, lära sig mer om dem samtidigt som de får veta mer om dig. Och så är det oerhört roligt och meningsfullt.

4. Aldrig fler än hälften så många stationer som ni är personal.

Börja ALLTID ALLTID med en station och njut av att lyckas med den. Det tåls att sägas igen. Börja alltid med en station. Bygg upp strukturen i verksamheten så ni kan lyckas, så ni kan räcka till. Ni förtjänar att känna att ni räcker till, men då måste ni också strukturera verksamheten så att ni KAN räcka till. Är ni fyra pedagoger och har en station kan denna station finnas tillgänglig för barnen även om ni är en personal kort. Detta skapar trygghet eftersom det är förutsägbart för barnen. Oavsett hur dagen ser ut vet barnen att stationen finns och i den finns en vuxen som ser mig, stöttar mig och hjälper mig att både förstå och bli förstådd. Snacka om tryggt.

Om ni orkat läsa hela detta mastodont-inlägg vill jag säga tack!

Som ni märker är detta en del av yrket som engagerar mig. Jag tycker att dessa delar både är oerhört intressanta och tror att de är meningsfulla och viktiga och därför eldar jag upp mig ganska rejält när jag pratar om det.

Vad väcker inlägget för tankar hos dig?
Känner du igen dig?