fbpx
Inskolning av personal - Anton Jakobsson

Jag har precis bytt jobb. Nu ska jag ta er igenom ett skolboksexempel på inskolning av ny personal. Som start vill jag dock tydliggöra att det här handlar om min upplevelse av den första tiden på en ny arbetsplats.

Jag var inte i direkt behov av att byta arbetsplats. Jag trivdes bra där jag var men kände att det vore skönare att jobba lite närmre hemmet. Det gjorde att jag kunde ta mig tid till att göra lite research om den eventuellt nya arbetsplatsen. Jag frågade runt bland föräldrarna i grannskapet vad de tyckte om stället, försökte leta efter varningstecken. Verkade inte finnas några direkta. 

Ansökan

När de hade annons ute ringde jag biträdande rektorn och frågade om jag kunde komma på spontanbesök för att få en känsla av förskolan. Jag har aldrig riktigt sökt jobb på det ”riktiga” sättet och tycker det är fruktansvärt tråkigt att skriva CV och personligt brev. Därför tänkte jag att jag kunde slippa det om jag kände att det här inte var platsen för mig. Hur som haver, ”Inga problem”, sa hon och fortsatte: ”Du kan komma hit redan idag om du vill.” 

Jag traskade över senare under dagen och fick ett glatt välkomnande. Det började med en rundvandring. Fint hus, splitternytt, ljuddämpat (jag älskar ljuddämpat). ”Var är barnen?” tänkte jag. Men så öppnade vi en dörr, där var de. Liv och rörelse i vanlig ordning. Personalen tog sig tid och hälsade, verkade glada och trevliga. Barnen hälsade också på chefen vid namn, bra tecken. 

Efter rundvandringen slog vi oss ner och jag fick berättat för mig hur de jobbade på förskolan, deras tankar om struktur och fokusområden. Det verkade seriöst och fungerande. En förskola som är fungerande ska man värna om, det finns tyvärr alldeles för många förskolor som inte är det nu för tiden.

Hur känslan var? Toppen faktiskt. Jag tog mig igenom den horribla processen med CV och personligt brev, vänta på eventuell intervju, genomgå intervju (jobbigast av allt), vänta på eventuellt svar om anställning och sen det absolut värsta av allt: att säga upp sig. 

Jag fick jobbet. 

”Vad fan har jag gjort? Jag har ju en bra arbetsplats? Har jag gjort bort mig nu? Vill jag det här?”. Ungefär så gick tankarna i tre ovissa månader (som det såklart gör för alla som är i väntan på nytt jobb, men nu handlar det faktiskt om lilla jag). 

Veckan innan började det såklart bli nervöst. Jag hade inte hört någonting, visste ingenting förutom schemat som jag fått en liten tid efter intervjun. Vart skulle jag? Vilken dörr använder jag? Hur kommer jag ens in genom dörren? För, i ärlighetens namn tror jag faktiskt att självaste Houdini hade haft det svårare att komma in genom en förskoledörr än han hade att rymma från Alcatraz.

Sen plingar det till.

Mail från chefen, ett långt mail:

”Välkommen till oss Anton!” följt av ett ödmjukt sätt att presentera hur de tänker sig att min första tid ska vara. Tydliga fokusområden där kollegorna, barnen på den egna avdelningen och deras tillhörande vårdnadshavare är det första jag ska fokusera på. Resten kommer sen. Det är enligt mig ett väldigt tydligt sätt att framföra att man får ta det lugnt fram för att inte råka ta på sig för mycket i början. Kollegorna kan det andra, det kommer för dig också. 

Följande mening i mailet gav mig ett lugn: ”Du kommer in i ett sammanhang där pedagoger och barn är igång med olika processer för lärande, strukturer och rutiner. Lyssna in hur du kan bidra till det sammanhang du är ny i”. Varför? Undrar ni. Jo, för det betyder att jag inte ska komma in och förändra verksamheten. Den fungerar. Jag ska ta till mig och skapa en förståelse för arbetsplatsen och senare se vad jag kan bidra med. Lägga till eller ta bort eller ersätta med det jag kan. 

För att ge ett litet annat exempel på inskolning av personal ska jag nu bjuda på orden en bekant fick på sin första arbetsplats som förskollärare, på sin FÖRSTA DAG som förskollärare, nyexaminerad sen två veckor tillbaka (personen hade alltså inte ens fått examensbeviset än): 

”Nu är förskolläraren äntligen här! Nu kan vi börja bygga upp undervisningen!”

Personens svar blev något i stil med det här: 

”Eeeeeeeeeeehh……” 

Nog om det. 

Lugn, nr 2

Den andra meningen som gav mig ett lugn, men som jag i ärlighetens namn var väldigt skeptisk inför var följande: ”Din första kommer en nära kollega ta hand om dig och berätta om verksamhetens rutiner. Vi (Chefen och jag) träffas också för ett möte”. Varför är man skeptisk för den meningen? Undrar ni. Jo, jag har varit på en del förskolor där sådana planeringar ofta faller mellan stolarna på grund av att det faktiskt inte finns tid för det. Men jag valde att tro på det, för varför ska man hålla på att tro det värsta om saker hela tiden? 

Jag kände att många frågor var besvarade och var laddad för mitt nya jobb. Livet kändes fint och jag kunde börja njuta av mina sista semesterdagar. Helt plötsligt plingar det till i telefonen, sms från okänt nummer: 

”Välkommen till oss Anton!”

”Va fan?” hann jag tänka, ”De har ju redan hälsat mig välkommen.” 

Men! Det visade sig att de överlevererade (i mina mått mätt). Smset var från mitt nya arbetslag. Chefens mail var organisationens välkomnande. Nu kom också arbetslagets välkomnande med de små härliga praktiska sakerna jag ska tänka på under mina första minuter på min första dag. ”Du ska in genom den dörren, det här är koden, du går höger, den här kollegan kommer att möta dig på avdelningen”.

Snacka om smidigt. Jag behöver bara tänka på att inte se allt för vimsig ut och vara någorlunda trevlig mot folk. 

På plats

När jag väl var på plats blev första dagen lugn. Jag kunde mer eller mindre bara följa barnen för att se hur rutinerna fungerade. De tyckte det var lite spännande med den nya personen på avdelningen, en livs levande kill-fröken (mer om det ämnet i framtiden). Redan andra dagen kom rundvisningen, den jag var skeptisk till ni vet. Det visade sig att de hade en checklista med saker att visa. Ett helt A4-papper med praktiska saker att visa nya kollegor på arbetsplatsen. Det fick dessutom ta tid, hör och häpna. 

Fjärde dagen var det dags för möte med chefen. Ett kort möte, tänkte jag, men icke. Det här fick också ta tid, hör och häpna!! Jag fick ställa alla mina dumma frågor. Hon svarade och förklarade. System skulle gås igenom och grejer skulle presenteras. Jag fick stoppa henne vid ett tillfälle och förklara att ”Det du säger nu låter som Latin, jag fattar faktiskt ingenting”. Det fattade hon såklart eftersom det var namn som skulle in i huvudet, rutiner och strukturer, handlingsplaner och rapporter och annat smått och gott vi håller på med. Men det är värt att höra flera gånger så det fastnar till slut. 

Jag satt mest där och var glad över att mötet blev av, jag kände att de gav mig tid. Tid, som vi alltid har så fruktansvärt ont om. 

Som avslutning vill jag bara säga att jag förstår att det här kan låta som fjäsk och smicker men det är inte min agenda med detta inlägg. Jag vill ge ett exempel på hur man ger någon en positiv och seriös start på en arbetsplats i en bransch där vi tyvärr har orimligt mycket sjukskrivningar och alldeles för hög personalomsättning. 

Vilka är dina bästa tips för inskolning av ny personal?

Författare

#Arbetsintervju, #Arbetsplats, #CV, #Förutsättningar, #Inskolning, #Introduktion, #Personal, #Personalomsättning, #Personligt brev, #Sjukskrivningar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *